Betygen eller kunskapen? Vi behöver flytta fokus!

Some rights reserved by ibeeckmans

Skolan är ständigt aktuell i den politiska debatten. Alla har en åsikt eftersom alla har en relation till just skolan. Det finns ett antal problem med detta. Ett heter NOSTALGI. Skola är ju per definition det som man själv lägger i begreppet utifrån sina erfarenheter. Den bästa skolan blir då den man själv gick i eftersom det är den referens man har.

Detta ställer till stora problem i en tid som är så turbulent och dynamisk som den vi lever i. Vi befinner oss mitt i ett gigantiskt paradigmskifte. Vi går från kapitalismens och industrialismens tid in i informationsialismens tid (för att fördjupa sig mer i detta rekommenderar jag den här boken). Det är omvälvande såklart. Men det gör att de erfarenheter som vi har av skola riskerar att vi drar fel slutsatser av vad en skola bör vara. Den skall ju inte längre vara det den har varit utan måste förändras för att möta de behov som en ny tid innebär. 

Detta fungerar dåligt i ett politiskt klimat som tycks vara helt och fullt upptaget med igenkänning. Det skall vara trygga och hemtama budskap och bilder som får väljarna att känna igen sig. Alltså raka motsatsen till visionärt och förändringsbenäget. Detta är självklart en reaktion på en tid som är så dynamisk och förändringsbenägen som den vi lever i. Här i ligger paradoxen. Det som är rätt att göra för att möta framtidens behov blir plötsligt politiskt fel.

Vad som krävs då är politiskt mod. Det krävs självklart även karisma och visioner. Detta verkar onekligen vara bristvaror i det svenska politiska livet. 

Den tråkiga slutsatsen blir att vi knappast kommer att se någon snar vändning när det gäller resultaten i svensk skola. Förklaringen är enkel. Vi fokuserar på fel saker. Detta gör vi trots att vi vet bättre.
Fokuseringen på betyg och tvång istället för på kreativitet och lust leder helt enkelt inte till bättre lärande. Detta beror på att vi allt för mycket betonar lärarens och skolsystemets roll. Det är ju inte där lärandet sker. Det sker inuti eleven. Självklart i samspel med sin omgivning (lärarna och skolsystemet är självklart inte oviktiga. Tvärt om.).

Men vad vi borde lägga vår kraft på är inte att förändra skolan genom betyg och reformer. Vi borde förändra lusten att lära. 

Den kraften som finns i varje levande människa. Den kraft som gör att vi lär oss springa, gå, tala, programmera, dansa, spela TV-spel och knyppla.
För att göra en liknelse med ekonomi. Det vi nu försöker göra är att öka efterfrågan genom att lagstifta och med tvång öka konsumtionen av varan kunskap. Jag tror att det är fel väg att gå. Jag tror att marknadsföring är en bättre väg att gå.

Lust uppstår väldigt sällan av tvång och lusten är väldigt viktig i förhållande till lärande. 

Man behöver inte gå längre än till sig själv för att veta att det som man tycker är roligt är lättare att göra och lära sig än något som man känner sig tvingad till.

Skolan har ett gigantiskt marknadsföringsproblem i förhållande till sina kunder. Och med kunder menar jag eleverna. Det är eleverna som skall uppleva att deras skola är meningsfull och stimulerande och det är där vi borde fokusera all vår kraft för att göra skolan till en plats som möter deras behov.

Vem tror ärligt talat att betyg över huvud taget bidrar på något sätt till ökad meningsfullhet och glädje? 

Om de nu är en så fantastisk motivator så borde ju t.ex. idrottsrörelsen ha använt detta fantastiska verktyg länge. Mig veterligen är detta ingen stor grej inom idrott.
Inom affärsvärlden jobbar man möjligen med belöningar men även det är omdiskuterat. Bonusarnas inverkan på arbetsinsatsen ifrågasätts. Det som istället kan lyftas fram som viktigt för resultat är den inre drivkraften i varje människa. När tänker någon politiker våga tala om detta? Det är enkelt att grunda detta i forskning. Hjärnforskning inte minst och det är ju jättesexigt. Men dessutom kan varje enskild människa känna igen sig själv i detta. Det behöver bara paketeras och formuleras. Här finns som jag ser det en stor möjlighet att bryta ny mark för den politiker som vågar.

Det där med skolans kunskapsuppdrag och kreativitet

Kunskap! Det är viktigt det!
Det är en sådan där sak som vi kan vara överens om eller hur. Det svåra blir när vi börjar diskutera vad vi menar att den där kunskapen skall leda till. Vilka kvalitéer som vi vill att dagens unga skall ha när de kommer ut i arbetslivet.
Att kunna väldigt mycket fakta ger en stabil grund att stå på. Inte tu tal om annat. MEN och det är ett viktigt men. Kunskap i den formen som gör att man vinner i Trivial Persuit eller Jeopardy är väldigt lite värt om den inte går att använda på det här sättet.




Hela poängen med att skaffa sig kunskap är att kunna använda den i nya kombinationer för att skapa ny kunskap. Det kräver på ett sätt ett annat sätt att tänka än det som vi i skolan traditionellt har tränat. Det är det som är det nya. Det är det som är det svåra att få in i det dagliga klassrumsarbetet. Det är så lätt att ge efter för den önskan som finns hos både elever, föräldrar och till viss mån den politiska retoriken kring dokumentation. Den önskan som säger att det skall vara rättvist, mätbart och lätt att visa upp i ett Exceldokument.
Poängen är att det är i de kvalitativa kunskaperna som nyckeln till en lysande framtid ligger. Det där som kräver att läraren gör en bedömning. Det där som är svårare att dokumentera och bedöma än 2+2=4.
Våra elever kommer att leva i en värld där deras förmåga att tänka nytt och skapa ny kunskap kommer att vara den absolut viktigaste tillgången. Det är det vi måste träna dem på. Vi får inte fastna i de mätbara kunskapernas förbannade träsk. 

Tänka rätt är stort men tänka fritt är större. Inte tvärt om

Betyg och bedömning. Är det så svårt?

Ja det är det!
Att göra bedömningar är svårt. Både de summativa och de formativa är svåra att göra. Vi gör dem hela tiden som lärare. Oftast dock i klassrummet med vårt kroppsspråk eller med vad vi säger. Men vid minst två tillfällen per termin gör vi det dessutom skriftligt.

Man kan ju tycka att lärare borde vara ganska bra på detta då. Svaret på det är väl nja....

Allt för ofta gör vi ju bedömningar som är grundade på fel saker.
Betygskriterierna är för allt för många lärare ett ganska okänt område. Inte så att man inte läst dem. Det skulle ju vara tjänstefel. Men att man inte förstått och sedan bedömer efter dem är nog allt för vanligt.
I grunden ligger att man inte på ett bra sätt förankrade det skifte i kunskapssyn som LPO 94 innebar.
Senast i raden av skolor som får bakläxa på det här är Sundsgymnasiet i Vellinge. Nu menar jag inte att de är unika på något sätt. Jag tror att detta är bara allt för vanligt. Nya lärare som landar på sitt första jobb anpassar sig till den rådande skolkulturen och faller snabbt in i det sätt som råder ute i skolorna.

Det är helt enkelt den gamla kunskapssyn som regerar i den svenska skolan som är boven. 

Björklund och massor av andra hjälper till att bevara detta konstiga faktum genom sitt snack om flummskola och genom att påstå att motsatsen är kunskapsskola.

Låt oss nu hoppas att den nya läroplanen lanseras med buller och bång och att man mycket tydligt förklarar för sveriges lärare vilken syn på kunskap som skall ligga till grund för våra bedömningar. Flummigt är det inte hur många gånger Björklund än säger det. Vem vet han kanske kan lyssna själv och lära sig något på kuppen. Det roligaste i allt det här är att han säger en sak och åstadkommer en läroplan som är precis lika flummig (i positiv bemärkelse) som LPO 94. Kunskapssynen ligger fast. Men bedömningshjälpen är lite bättre. Det är bra. Men snälla snacka mindre kunskap om ni inte definierar vad ni menar.

Gör vi rätt saker

Två dagar med Unikum i fokus.
Mycket spännande input kring hur vi gör lärandet bättre.
Satt igår och snackade med Steve Wretman. Så klart om skola och formativ bedömning. Många skratt och spännande tankar.
Viljan finns det mycket av i skolan.

Problemet är kanske att vi så ofta lägger kraft på fel saker. Inte av illvilja eller dumhet utan av okunskap och tradition.

Utvecklingssamtalen är i grunden missuppfattade. Det har på allt för många ställen blivit ett andra betygstillfälle. En punkt till där vi utför en summativ bedömning.
Det var aldrig det som var tanken. IUP:n skall vara framåtsyftande. Det är grunden och det är helt enkelt en avstämningspunkt och ett tillfälle för formativ bedömning.
Ständigt landar man i att det i mångt och mycket handlar om att vi i skolan måste få alla lärare att förstå och omfatta den kunskapssyn som är grunden för den svenska skolan.
Det kan inte vara en omöjlig sak att få till. Nu med övergången till Lgr 11 är det otroligt viktigt att det blir tydligt vilken grund vi vilar på. Annars kommer det inte att funka.

Vilken syn vi har på kunskap får nämligen genomslag på allt vi gör och hur vi gör det.

Jag är hoppfull. Det är dags nu att ta ett kliv i kunskapsutvecklingen i svensk skola och det börjar med att förstå vilken kunskapssyn som vi alla har att omfatta.

Almedalen sätter skolan i fokus. Eller?

Foto från http://www.flickr.com/people/mike52ad/

Som vanligt väljer politikerna (eller om det är journalisterna) att prata betyg. Synd!
Jag tror att det hade varit bättre om debatten hade handlat mer om hur svenska elever skall lära sig bättre, än hur vi skall mäta vad de lärt sig.
Men det verkar Sveriges politiker vara överens om är omöjligt att diskutera. Självklart skall inte riksdagen bestämma fullt ut hur arbetet i varje klassrum skall se ut. Men nog kunde man ha lite roligare visioner och idéer om svensk skola än BARA betyg.
Nu drar man stora växlar på kopplingen mellan betyg och kunskap. Är den kopplingen verkligen så given. Alla barn och ungdomar drivs inte av betyg. Visst finns de elever som endast jobbar för betygen. Precis som det finns människor som enbart jobbar för lönen. Men det är långt från hela sanningen. De allra flesta har helt andra drivkrafter i sitt dagliga arbete. Drivkrafter som är mycket mera kraftfulla. Som att få bekräftelse, känna att man är viktig och att det man gör betyder något för någon annan och en själv.
Det är det som är viktigt! Det är därför som kommunikationen mellan lärare, föräldrar och elev är viktig.

Betyg är det trubbigaste kommunikationsmedlet man har som lärare. Ändå är det där all diskussion verkar hamna.

Skriftliga omdömen är bra men tar mycket mer tid än vad människor utanför skolans värld begriper. Tänk dig en klass med 25 elever som du har i fyra ämnen och som skall få sin kvalitativa utvärdering. Det är inget man bara snyter ur näsan. Tänk dig sedan att du har fyra klasser. Då handlar det om 400 omdömen du skall skriva inom loppet av några veckor. Detta samtidigt som du har dina lektioner som vanligt. Snacka om omöjligt uppdrag! 40-timmarsvecka?! Jo tjena... Vi talar om ca en halvtimme per elev och ämne för utvärdering inför utvecklingssamtal. Det blir ganska många timmar det. 200 timmar närmare bestämt. Det håller ju inte. Om vi halverar tiden så att varje elev bara får 15 minuter utvärderingstid per ämne så är vi ju nere i 100 timmar för en vanlig SO-lärare. Det betyder fortfarande över två veckors arbete på heltid (45 timmar). Är det ingen som har räknat på det här?
Risken med det här är att fokus hamnar fullständigt fel. Politiker, lärare, föräldrar och elever fokuserar på skriftliga omdömen och utvärdering istället för på inlärning.

Skolan blir ett mätställe istället för en plats där man utvecklar sin kunskap.

Jag har svårt att se att det är detta som kommer att lyfta svensk skola till nya höjder av kunskap.
Gudskelov finns det ju motkrafter. Det finns massor av goda lärare som lägger sin tid och sin kraft på att utveckla Sveriges elever och hur man jobbar i skolan i takt med sin samtid. Idag vill jag tipsa om en av dem Charlotta Wasteson. Läs hennes blogg!

Läs mer här: Sydsvenskan SVD DN

Nya kursplaner. Eller?

Så har de då kommit. De nya kursplanerna för svensk skola. Jag har läst lite grann. Skummat igenom SO-ämnena. Eftersom jag är mest intresserad av att se om det paradigmskifte som IT och internet har inneburit syns i dem så har jag medvetet sökt efter formuleringar i den riktningen. Jag hittar inga. Noll. Nada.

Först trodde jag att det var något fel på sökfunktionen i Adobe reader men det var det inte. Tyvärr. Jag har sökt på ord som IT, datorn, dator, internet, IKT och digital kompetens. Alla lyser de med sin frånvaro.

Nu finns det ju inget som hindrar att man använder datorn i skolan även utan att de finns med i kursplanen men jag tycker att det är anmärkningsvärt att dessa ord helt saknas i en kursplan 2010.

Man kan ju välja att se det som att det inte behövs eftersom det är självklart. Men nu är det svensk skola vi pratar om datorer och internet äringet självklart i en svensk skola 2010.

Digital kompetens är oerhört viktigt och att det saknas helt är närmast att beteckna som skandal.

Efter en första genomläsning så känns det fortfarande lika "flummigt" som innan med lika stor möjlighet till olika tolkningar som tidigare. Som ur kunskapskrav för betyget A i slutet av år 9.

Eleven utreder och beskriver uppbyggnad och funktioner i samhällets sociala, mediala,

rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer utifrån komplexa frågeställningar.

Men det kanske inte går att göra tydligare än så. Jag tror att det faktiskt kan vara så.

Faktum är att de nya kursplanerna känns som ett steg tillbaka. Min samlade känsla efter en första genomläsning är att man bara har gjort det tråkigare och mer gammeldags. Det är ungefär vad man kommer till i Computer Sweden med. Vilken tur att jag kommer att tolka dem. På mitt eget sätt

Ungar är konservativa.

En något märklig sak är hur en del av mina elever reagerade när jag introducerade ett nytt arbetsområde häromdagen. Ämnet var religion och det var väl inget konstigt med det men när jag kom fram till hur de skulle redovisa sitt arbete då hettade det till.

Jag sa att jag inte ville ha in några papper eller för den delen wordfiler. -Det kan ni ju redan. Det är dags att spänna bågen lite så jag föreslog film, sång och blogg (eller powerpoint för den försiktige). Gärna allt på en gång. -Använd er kreativitet!

Nu var där flera som villt började opponera sig. -Du skall väl bara bedömma våra kunskaper inte vilket sätt vi redovisar på. Visst skall deras kunskaper bedömas men är inte förmåga att visa sina kunskaper på flera olika sätt KUNSKAP?

-Men det är ju inte SO.

Nu blev jag lite osäker över om jag verkligen hade på fötterna (vilket jag givetvis inte visade). Är det verkligen SO?

Dags att gå till vishetens källa och kolla upp hur det verkligen är. Sagt och gjort. Ut på nätet och kolla. Man har ju tur som en tokig för där hittar man följande i LPO 94. Under gemensam kursplanetext för de samhällsorienterande ämnena .

Kunskapande i ett informationsrikt samhälle
Dagens samhälle erbjuder en
närmast oändlig mängd av information, som kan inhämtas från olika mer eller
mindre vederhäftiga källor via olika kanaler. Medier och mediers budskap spelar
stor roll när människor bildar sina uppfattningar. I de samhällsorienterande
ämnena skall eleverna bli förtrogna med olika sätt att kunskapa samt utveckla
insikter i hur olika medier kan användas och hur de påverkar människan och
samhället. Genom att orientera sig i olika informationsmiljöer och använda olika
informationskällor får eleverna insyn i de möjligheter och problem som
IT-samhället medför. Att söka, granska, välja, strukturera, kritiskt värdera,
integrera och redovisa information på skilda sätt – i tal, skrift, bild, form,
drama, musik och rörelse – är centralt i de samhällsorienterande ämnena. Det
främjar elevernas orientering i tid och rum och deras konstruerande av egna
mönster och bilder av omvärlden, vilka kan användas som redskap för analys och
bedömning av såväl andras tolkningar som egna ståndpunkter.

I rest my case.....

Förstår barnen hur vi tänker?

Det finns ju ett uttryck som heter "den dolda läroplanen". Alltså det som vi som lärare förväntar oss att eleverna skall prestera men som vi inte sätter på pränt eller ens uttalar.
Eleverna funderar väldigt mycket över vad vi som lärare vill att de skall göra och hur vi vill att det skall göras. Man skulle ju kunna tycka att de kunde få den informationen på papper och att vi sedan skulle kunna använda den energin vi därmed sparar till annat viktigare lärande. Men ....
Det förutsätter att vi lärare är medvetna om alla dessa små subtila saker som vi ser som självklara, men som inte är det för alla elever. Det förutsätter att vi kan se världen inte enbart med våra egna ögon. Detta är en av människans/lärarens svåraste uppdrag.
När jag läste historia så använde man uttrycket "den fjättrade Clio" (Clio är historieskrivandets musa) för att illustrera att varje tid är fjättrad i sin egen kultur och därför har otroligt svårt att se på sin samtid med friska ögon. Likadant förhåller det sig naturligtvis med oss lärare och våra svårigheter att på ett nyktert sätt studera vår egen undervisning. Att reflektera över vad man håller på med är givetvis mycket bättre än att inte göra det. Men....
Kommer det att vara möjligt att fullt ut se sina egna resurser och tillkortakommanden. Nix!
Visst är det kul att vara lärare. Men oj vad svårt.

Mera betyg och bedömning

Vi arbetar oss sakta men säkert bort från de summativa bedömningarna och rör oss med raska steg mot ett mer formativt tankesätt. Process blir allt viktigare.
Mycket bra.
Det är roligt att se att de ord vi nu använder oss av allt mer liknar de som man kan hitta i de framtidsspaningar som jag tidigare skrivit om.
Se här >>>
Morgondagens skola är kanske inte så långt borta......

Betyg och bedömning

Vi har i Sverige ett målrelaterat betygssystem. Om målen är konkreta så är allt gott och väl. Är de det? NIX! Det betyder inte nödvändigtvis att de mål vi har är dåliga men risken för variationer i tolkningen av målen ökar ju dramatiskt om det är upp till varje lärare att tolka dem.

Vid nationella prov så får läraren en mall att hålla sig till. Med exempel på hur svar på olika nivåer skulle kunna tänkas se ut. Något liknande finns inte i dagsläget för SO eller de andra ämnen som inte har nationella prov.
Därför välkomnar jag fler nationella prov.
Variationerna är mindre mellan skolor än inom skolor visar skolverkets undersökningar. Jag hämtar följande citat från skolverkets hemsida.

"Det nuvarande betygssystemet är omöjligt att hantera ur likvärdighetssynpunkt om det inte finns en levande dialog på olika nivåer inom kommunen, och även helst mellan kommuner. En lärare som inte har någon att resonera med när det gäller bedömningen i sitt eller sina ämnen har mycket svårt att anpassa sina bedömningar och tolkningar till den rådande tolkningsnivån. Den som bara litar på sina "inre mallar" och sin tidigare erfarenhet riskerar att komma i otakt med den syn på kunskap och bedömning som råder inom professionen. Samsyn kan endast uppnås genom samverkan."

Det är ingen dålig uppgift vi har fått eller hur. Inte nog med att vi skall sköta vår undervisning vi skall föra dialog på skolnivå. Mellan skolor och på regional nivå. Är det ingen som ser orimligheten i detta?
Visst kan jag köpa idén om att för att förstå kriterierna så måste man verkligen ha arbetat med dem på ett djupare sätt. Därav att vi skall skall göra de lokala målen. Men i den riktiga verkligheten så innebär detta att man måste acceptera variationer. Om man inte inser detta så förstår jag inte vilken planet man bor på.

Björklund. Den nya skolan. Debatten hårdnar.

Hur dålig är den svenska skolan?
Nu på morgonen diskuteras om det kanske inte är så att den bild som Björklund förmedlat är en svartmålning. De undersökningar han använt sig av för att beskriva den svenska skolan som en skola i fritt fall kan beskrivas med ord som smala och orepresentativa.
Sveriges elever är faktiskt inte så dåliga som vi fåtts att tro. Nu är de ju inte fantastiska heller utan kan snarast beskrivas som medelmåttiga när det gäller resultat i stora undersökningar.
Jag upplever inte att den skola jag möter varje arbetsdag stämmer med mediebilden. Detta får mig att tro att jag jobbar i en ovanlig skola. Men så är det knappast.
Kunskaper är ju en annan intressant sak att diskutera. De kunskaper man mäter i de stora undersökningarna är oftast av en typ som är enkelt mätbara. Den typ av kunskaper som kan kvantifieras. Det är den typ av kunskaper som i LPO 94 ligger till grund för att få betyget G.
Kvalitativa kunskaper är svårare att mäta och jämföra. Där ligger den svenska skolan långt framme vill jag hävda.
Vilka kunskaper är det som är viktigast att besitta i morgondagens samhälle?
Ja inte är det att kunna rabbla kungalängden....
Det är de kvalitativa kunskaperna som gäller om man frågar industrin/näringsliv och forskningen. Frågar du politiker och lärare så är det faktakunskaper.
Vem har rätt?
Det är enkelt att svara på. Läs här>>>
Fakta kan du ta fram genom ett musklick. Förståelse av fakta är mycket svårare.
Titta bara på hur Björklund har det......