Ämnesövergripande. Varför är det en bra idé

Some rights reserved by Gibson Claire McGuire Regester

Hur vi strukturerar vår kunskap är något som jag tycker är väldigt spännande. Vi dras sedan skapandet av den första encyklopedin med ett sätt att organisera kunskap. Man liknade det vid ett träd. Ett kunskapens träd, vilket ju redan var en etablerad liknelse.
Vi delar upp kunskapen på olika nivåer. Humaiora och teknik. Eller på en mer detaljerad nivå naturgeografi och ekonomisk geografi.

I skolan har vi också gjort detta. Vi har teoretiska ämnen och praktiska ämnen. 

Vi har kemi och samhällskunskap.
Rent praktiskt så är det ju inte så konstigt. En lärare kan inte kunna allt. Vi måste specialisera oss. Vad jag tänker är att denna specialisering får konsekvenser som vi kanske inte har reflekterat tillräckligt över.

Hjärnan gör inte sådana skillnader på kunskap. Om vi inte skapar en sådan skillnad genom att lära oss att det är skillnad. Hjärnan har alla möjligheter att koppla samman kunskaper på nya sätt. Att spränga sådana här givna kunskapslagar är det som leder till inovation. Att tänka det som inte redan tänkts kräver ju att vi bryter mot de strukturer vi skapat för vårt tänkande.

Hur vår hjärna jobbar med kunskap kan mer liknas med det sätt som internet är uppbyggt. Med oändligt antal möjliga kopplingar mellan olika delar av kunskaper.

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Internet_map_1024_-_transparent.png

Men här invänder min hjärna. Man måste ju först ha kunskaper att koppla ihop innan man kan göra kopplingarna. Eller?
Här kan man ju tänka att grundskolan ger de grundläggande kunskaperna. Sedan kan man gå vidare och göra kopplingar sen. Men jag tror inte att det är en bra idé. Jag vet att en professor i Lund beskrivit det ungefär så här.

Först går man i skola och lär sig kopiera och ta över det det andra tänkt. Fortsätter att göra det samma på gymnasiet och universitetet. Under forskarutbildning får man inte gå för mycket utanför ramen för att inte riskera att ställa sig utanför och därmed riskera att man inte får fortsatta. Så här håller vi på ända tills man efter mängder av år blir professor. Då kan du äntligen vara fullständigt kreativ och tänka fritt.

Är det någon som tror att detta sätt gynnar kreativt tänkande? Det tror inte jag! Om vi har tränat under åratal på att tänka på ett sätt så är det det vi blir bra på. 

Så hur skall vi göra då?

Jo vi skall träna på och jobba på att organisera arbetet i skolan på andra sätt. Att ha ett ämnesövergripande arbetssätt är en bra ingång. Att använda modeller av typen Big Five eller Blooms taxonomi (den ena bygger ju på den andra) för att få syn på våra olika ämnens gemensamma nämnare. Att skapa en miljö och kultur på våra skolor där vi uppmuntrar kreativitet, skapande och experimenterande.

Det handlar inte om att ge avkall på kunskapsuppdraget utan om att angripa det på andra sätt helt enkelt.

Varför vi skall göra det är väl självklart. Det är roligare och leder till bättre tänkande. Dessutom tror jag att vi behöver tekniker med kunskaper i filosofi. För att inte tala om filosofer med kunskaper i teknik. Eller för all del medborgare som kan göra såväl etiska ställningstaganden som skapa nya innovationer.