Problemet är egentligen inte lärarna utan den politiska ledningen av skolan! När de förstår att skolan behöver samma verktyg som den riktiga världen kommer lärarna att göra det.
Onekligen en intressant tanke tycker jag. Ofta så tänker jag att det är lärarnas tänk som måste förändras. Men det är kanske fel målgrupp. Det kvittar kanske hur mycket tid och kraft vi lägger på att utbilda lärarna när det i själva verket är politikerna som behöver utbildning.
Jag tror att det finns en stor poäng med detta påstående. Vi kan ju inte trolla med knäna jämt utan behöver ha de ekonomiska förutsättningarna och prioriteringsordningen klar uppifrån.
Bruce Dixon menar att det är där problemet ligger idag i alla fall.
Bruce Dixon about schools and political leadership from Richard Gatarski on Vimeo.
Nu finns det ju exempel på att det visst går att genomföra 1-till-1 även utan att det skall till nya pengar. Det går att göra om man vill och prioriterar det.
Stig-Roland Rask resonerar i sina två senaste blogginlägg kring den här frågan. Kanske skall man se det som en investering rent av. Som dessutom genererar besparingar. Det kan väl ändå inte stämma? Eller?
Hur kan Falkenberg ha råd? Del I
Hur kan Falkenberg ha råd? Del II
Om man möjlighetiserar lite mera än man problematiserar så kan man nog få till det.
Eller som Jonas Hällebrand brukar säga "en elev mer per klass så kan alla få en dator" Mer kostar det inte.
Det känns ju plötsligt lättare att lösa det då. Eller hur?
Inlägg
