Vad är meningen med skolan?

 Some rights reserved by krossbow

Det är svårt att tänka i flera olika dimensioner samtidigt. Att tänka både nu och långt. Att tänka både inåt och utåt.
I ett samhälle som vårt där hastigheten i debatten ständigt verkar öka. Där Twitter med sina 140 tecken begränsar hur djuplodande man kan vara. Där finns risken att vi glömmer bort att det faktiskt inte är intellektuellt ärligt att förvänta sig att någon skall kunna reda ut något så svårt som kunskap, lärande och dess plats i samhället i en tweet, ett blogginlägg eller ens i EN bok.

Komplexa frågor har sällan enkla svar. Det finns dessutom sällan ETT svar. 

Meningen med skolan är en sådan fråga. Det finns ju såklart så många olika perspektiv att anlägga. Så många olika intressenter.

Där finns de som likt Spotifys grundare ser skolan som leverantör av arbetare. Om vi bara gör programmering till ett viktigt ämne i skolan så kommer de att få massor av programmerare. Det är såklart ett sätt att se på skolan. Lite som en fabrik. Om vi bara stoppar in rätt saker så får vi ut det som vi behöver. Men... Bara för att visa på hur mycket mera komplext än så det är så kan man ju kort fundera över hur viktigt skolan signalerar att matematik är. Hur många timmar vi viker åt just det ämnet och hur många elever som lämnar skolan med den stora drömmen att få arbeta vidare med matematik. Generellt kan man säga att det inte finns ett samband mellan MER matematik och fler som tycker om matematik.  

Men är meningen med skolan att producera fler och smartare ingenjörer än andra länder?

Om man istället tar en helt annan ansats och tittar på den enskilda elevens mål och mening med sin skolgång så blir det lite svårare. De är ju så olika alla de där individerna som går till våra skolor. För väldigt många är säkert de sociala drivkrafterna viktigare än själva "skolandet". Man går dit därför att det är det sociala sammanhang där man är någon. Man går till skolan för att där är kompisarna helt enkelt. Det är där man är människa i relation till andra. Det är där man utvecklar vad det är att vara jag i relation med de andra.

Kan man då tycka att båda dessa totalt olika ansatser är relevanta samtidigt? Kan de rymmas i samma tankevärld eller är man tvungen att välja. Allt för ofta verkar det inte få lov att vara så. Det skall vara antingen eller. Men det måste vi ändra på. Det kräver ett mycket eftertänksamt och sansat samtal där man mer är intresserad av att problematisera och analysera än att övertyga och argumentera.

Jag är övertygad om att sambanden är mycket mer komplexa än vad de flesta i förstone tänker sig. Det är kanske rentav så att det är antalet timmar vi lägger på att spela teater eller läsa serier som avgör hur många programmerare det kommer ut där i andra änden av skolsystemet.

Kultur är ett vackert ord som rymmer hela det som vi kallar människan. Det är kultur i vid mening som definierar vad som skiljer just djuret människa från de andra djuren. 

Om vi har vad det är att vara människa som det viktigaste ämnet i skolan och kultur som vårt credo så gör vi kanske annorlunda val. Både i riksdagen och i klassrummet.

Men jag vet inte. Jag är definitivt inte lika tvärsäker som så många andra verkar vara. Men jag tycker att det faktiskt är det enda intellektuellt hederliga. Att vara en tvivlare....

Om PISA och kanske lite annat.

Some rights reserved by Rob Boudon

Det är ett stort problem att läsförståelsen sjunker. Punkt.
Att svenska elever lägger mindre tid på läsning beror inte på att vi läser mindre i skolan. Skolan har förändrats mindre än man kan tro sedan 1842. Nej den stora förändringen är i hur mycket tid man lägger på att läsa böcker hemma. Dyslexiförbundet FMLS konstaterar "Förr om man hade tråkigt så läste man en bok (---) Idag finns det så mycket annat som lockar, datorspel, teve och filmer. Man behöver inte läsa för att få stimulans."  

 Här tänker jag en djärv tanke.

Är det så att böcker helt enkelt är en konstform som håller på att ersättas av en annan konstform? Att berättande håller på att byta medium? 

Jag vågar påstå att det är så. Skillnaden är rent visuellt gigantisk. Men innehållsmässigt är skillnaden mindre avgörande. Att läsa deckare är ju populärt. Eller varför inte agentromaner. Eller krigsskildringar.

Men om du råkar vara under 35 så kan de ha namn som GTA5 istället för Snabba cash. Vilken av de två som är bäst är enkelt att avgöra. GTA 5 har ett obegränsat antal handlingar som du som läsare/spelare är med och påverkar din historia med. Spel är ett av människor skapat kulturellt uttryck. Precis som film. Precis som litteratur. Att något av dessa skulle vara finare, viktigare eller på något underligt sätt mer i grunden avgörande är såklart en konstruktion som är kontextberoende.

Inget annat land är så genomgripande genomsyrat av den omvälvande samhällsförändrande kraft som vi kallar internet som Sverige. Men i Sverige diskuteras på allvar om vi inte behöver en litteraturkanon. Så att vi kan bestämma vilka böcker vi skall tvinga våra skolelever att läsa. Senast i somras var det på tapeten.

Eftersom jag anser att även annan kultur är viktig så bör vi införa en musikkanon, filmkanon, teaterkanon, matkanon, konstkanon och säkert en hel massa andra kanoner. 

Plötsligt framstår det som lite märkligt eller hur.

Men åter till där jag började. Det är problematiskt om läsförståelsen sjunker. Detta eftersom så mycket av det vi gör är beroende av att vi läser och tolkar text.

Så hur löser vi detta? Hemma läser våra unga (och yngre vuxna) allt mindre. Skolan måste då kompensera. Läsa bättre och mer. Det lustfyllda läsandet. Det engagerande och diskuterande läsandet. Det måste få ta en större plats i skolan. Kanske kan vi lägga ett utökat ansvar för detta läsande på andra ämnen än svenskan. SO lärarna kan bjuda på massor av tid till läsning som berikar. Förutsatt att man minskar ner på målträngseln såklart.

Sedan är det ju frågan om kanske inte Sverige har mer att vinna på att bejaka den kulturkonsumtion som våra unga lägger så mycket tid på. Kanske hjälpa till att utveckla och förfina deras spelsmak. Spelande 14 åringar kommer att växa upp till spelande 40 åringar. En hel del av dessa spelare kommer att spela andra typer av spel än de spelade som 14 åringar. 

Detta är bara en vild gissning men jag skulle tro att den svenska lärarkårens samlade kunskap om tv-spel och datorspel är mindre än vad eleverna i en normal gymnasieklass har tillsammans. 

Kanske är det rentav så att den viktigaste kanon vi behöver ta fram är den spelkanon som Sveriges lärarkår behöver tillgodogöra sig för att kunna göra relevanta kopplingar till elevernas verklighet i sin undervisning.

När man kokar ner hela den här soppan så landar vi i begreppet allmänbildning. Vår grundskola har ambitionen att ge Sveriges unga en god sådan. Problemet är att vad som var allmänbildning 1842 och vad som är det 2013 är så vitt skilda saker.

Det är rent av så att allmänbildning för föräldrar och deras barn vitt skilda saker. Detta eftersom vi lever i tider av paradigmskiften. 

Jag är född pre Pong och var överlycklig över att en gång om året få se Disney på TV. Mina barn har aldrig levt i en tid utan Mario eller GTA . Disney har fyra kanaler som går dygnet runt.

Kanske dags att fundera över vart vi vill? Hur vill vi att vår framtid skall vara. Var vi har utvecklingspotential?