Vad är meningen egentligen

 Some rights reserved by Just a guy who likes to take pictures

Ibland fastnar jag i funderingar över vad meningen är med skolan egentligen. För de flesta verkar svaret vara enkelt. Kunskap. Men jag är inte riktigt lika säker. I alla fall inte lika snabb att ta till det ordet. För det känns för trubbigt och samtidigt alldeles för smalt.

Vad vi lägger in i begreppet kunskap är dessutom så väldigt olika. Den ena menar Hallands floder medan någon annan pratar om metakunskap.

Därför brottas min hjärna med vad vi verkligen vill uppnå. Vad är poängen? Vad är skolans stora mål här i världen?

LGR 11 känns ju som en bra utgångspunkt.

Grundläggande värden 

Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. 

Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. 

Det är kunskaper och värden som är poängen. Det handlar om utveckling. Det handlar om demokratiska värderingar och respekt för människor och miljö. 

Som jag läser det så betyder det att skolans mening är att se till att eleverna blir bra människor som är goda medmänniskor och nyfikna på livet. 

Om detta är visionen för den svenska skolan så verkar vi kollektivt ha fått en gigantisk minneslucka. Om detta är något som är självklart för allt och alla så till den milda grad att det inte ens behöver nämnas så ber jag om ursäkt. Det kanske bara är jag som inte ser det. För i min värld verkar det som om det handlar om att de läser för lite. Räknar för dåligt och är allmänt lata. 

Det kanske är sant. Men frågan är om det var det som var poängen? Var det där visionen för svensk skola låg. Att målet var att de skulle läsa bättre än barn i andra länder. Att de skulle räkna bättre än barn i andra länder. 

Nä men hur var det nu? Målet var ju ett annat. De skulle bli bra människor. Blir de det då? Mäter vi det? 

Svaret är att det finns de som gör det. Forum för levande historia gör en undersökning som heter Tid för tolerans. De undersöker vilka attityder skolungdomar har visavi utsatta grupper i samhället. 

De ser intressanta saker. De ser att svenska ungdomar är toleranta. Inte alla. Inte alltid. Men det mest intressanta är att se att toleransen ökar. 

I en värld där globala kontakter och samarbete i heterogena grupper kommer att vara vardag i ett internationaliserat näringsliv kommer detta att vara en förutsättning för framgång. 

Vad som är målet med svensk skola har helt enkelt bara tappats bort i en debatt som gått vilse. Vi behöver helt enkelt bara återupptäcka visionen för svensk skola. 

När vi gjort det så kan vi med stolthet ta tag i de utmaningar som vi har att ta tag i. Som att bli bättre på läsning och matematik. Men med rätt bas och av rätt anledning. Nämligen för att vi vill lära. Inte för att vi skall klättra på internationella rankinglistor. Men det kanske kommer av sig själv om vi lyckas skapa en skolkultur där kunnande är viktigt.  

Dataspelsberoende? Vi har ju ingen annanstans att vara!

Some rights reserved by Mustafa Sayed

 Oj vad svårt det är att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Ännu svårare är det att se helheter och konsekvenser av samhällsförändring. Ju mer komplex världen blir desto skönare känns det med enkla förklaringar.

Enkla orsakssamband gör ju världen begriplig för oss och det känns plötsligt lite lättare att andas. 

Problemet är att i ett mycket komplext samhälle är lösningarna sällan enkla....

Ett exempel på sådan förenklad förklaringsmodell gäller svenska barns dataspelande. I veckan har vi fått en enkel och galant förklaring på de sjunkande resultaten i PISA. Lösningen är följaktligen precis lika enkel och galant den. Minska på dataspelandet! Moderaternas utbildningspolitiske talesman vill ha ett handslag med Sveriges föräldrar om att minska våra ungas dataspelande. Detta skall då i sin tur leda till ökat läsande (av läxor?) vilket skall ge bättre resultat i skolan. Man vill även att de unga skall röra på sig mer. Ökad fysisk aktivitet är ju självklart bra för våra unga.

Vill man förenkla det hela ett steg till (vilket vi mediekonsumenter självklart gör på sociala medier med kvällspressens benägna bistånd) så har Tobias Tobé plötsligt sagt att PISA resultaten sjunker för att svenska ungdomar spelar dataspel istället för att plugga. Ett klassiskt sätt att flytta fokus.

Det var inte det han sa. Men det var självklart ingen överraskning att det var så det skulle uppfattas. Vips har man flyttat över ansvaret för skolans problem (om där nu verkligen är några problem med att inte ligga högt i PISA. Men det är en annan diskussion) från politiken, kommunerna och skolorna till oansvariga föräldrar som inte tar ansvar och uppfostrar sina barn.

Utspelet har dock stött på hårt motstånd. Inte minst från forskarvärlden.

Allt påminner om den ständigt återkommande diskussionen om den alltid lika degenererade "ungdomen"

Detta har jag skrivit om tidigare

Den kanske bästa artikeln i ämnet skrevs redan 2008 av Andreas Ekström i sydsvenskan och heter Varning för barn

Man kan sammanfatta det hela med att ungdomar är oansvariga och på väg mot katastrof!

Lösningen är och har alltid varit "Hopp och lek ute"! 

Här är det dags att komplicera bilden lite. Vuxenvärlden skall enad stå emot de ungas vilja att kasta sig mot fördärvet genom dataspelande. Vi skall öppna dörren och låta de unga vandra ut i friska luften.

Men se. Vuxenvärlden talar med kluven tunga. Få saker är så impopulärt som ungdomar som rör sig ute. Detta är något som man aktivt försöker (och lyckas) bygga bort i vårt samhälle. Ett rykande aktuellt exempel har vi i Malmö. Fotbollsplanen vid Västra skolan i Malmö har fått stängsel och låst grind så att barnen inte är där och spelar boll utanför skoltid. Grannarna har klagat på buslivet och krävt att man håller ungar och ungdomar borta från bollspelandet.

Ungdomar har egentligen inte så höga krav. Men på några punkter är ungdomar, generation efter generation, rörande överens.

De vill träffas och de vill göra det utanför vuxenvärldens kontroll. De vill hänga, hångla, prova på vuxensaker.

Ute i samhället har vi undan för undan byggt bort dessa platser. Men teknikutvecklingen har gjort att ungdomar idag har möjlighet att skapa just dessa platser på nätet. Men se då reagerar vuxenvärlden som alltid på samma sätt. Dags att börja bygga bort!

Det är banne mig inte lätt att vara ung!

Om PISA och kanske lite annat.

Some rights reserved by Rob Boudon

Det är ett stort problem att läsförståelsen sjunker. Punkt.
Att svenska elever lägger mindre tid på läsning beror inte på att vi läser mindre i skolan. Skolan har förändrats mindre än man kan tro sedan 1842. Nej den stora förändringen är i hur mycket tid man lägger på att läsa böcker hemma. Dyslexiförbundet FMLS konstaterar "Förr om man hade tråkigt så läste man en bok (---) Idag finns det så mycket annat som lockar, datorspel, teve och filmer. Man behöver inte läsa för att få stimulans."  

 Här tänker jag en djärv tanke.

Är det så att böcker helt enkelt är en konstform som håller på att ersättas av en annan konstform? Att berättande håller på att byta medium? 

Jag vågar påstå att det är så. Skillnaden är rent visuellt gigantisk. Men innehållsmässigt är skillnaden mindre avgörande. Att läsa deckare är ju populärt. Eller varför inte agentromaner. Eller krigsskildringar.

Men om du råkar vara under 35 så kan de ha namn som GTA5 istället för Snabba cash. Vilken av de två som är bäst är enkelt att avgöra. GTA 5 har ett obegränsat antal handlingar som du som läsare/spelare är med och påverkar din historia med. Spel är ett av människor skapat kulturellt uttryck. Precis som film. Precis som litteratur. Att något av dessa skulle vara finare, viktigare eller på något underligt sätt mer i grunden avgörande är såklart en konstruktion som är kontextberoende.

Inget annat land är så genomgripande genomsyrat av den omvälvande samhällsförändrande kraft som vi kallar internet som Sverige. Men i Sverige diskuteras på allvar om vi inte behöver en litteraturkanon. Så att vi kan bestämma vilka böcker vi skall tvinga våra skolelever att läsa. Senast i somras var det på tapeten.

Eftersom jag anser att även annan kultur är viktig så bör vi införa en musikkanon, filmkanon, teaterkanon, matkanon, konstkanon och säkert en hel massa andra kanoner. 

Plötsligt framstår det som lite märkligt eller hur.

Men åter till där jag började. Det är problematiskt om läsförståelsen sjunker. Detta eftersom så mycket av det vi gör är beroende av att vi läser och tolkar text.

Så hur löser vi detta? Hemma läser våra unga (och yngre vuxna) allt mindre. Skolan måste då kompensera. Läsa bättre och mer. Det lustfyllda läsandet. Det engagerande och diskuterande läsandet. Det måste få ta en större plats i skolan. Kanske kan vi lägga ett utökat ansvar för detta läsande på andra ämnen än svenskan. SO lärarna kan bjuda på massor av tid till läsning som berikar. Förutsatt att man minskar ner på målträngseln såklart.

Sedan är det ju frågan om kanske inte Sverige har mer att vinna på att bejaka den kulturkonsumtion som våra unga lägger så mycket tid på. Kanske hjälpa till att utveckla och förfina deras spelsmak. Spelande 14 åringar kommer att växa upp till spelande 40 åringar. En hel del av dessa spelare kommer att spela andra typer av spel än de spelade som 14 åringar. 

Detta är bara en vild gissning men jag skulle tro att den svenska lärarkårens samlade kunskap om tv-spel och datorspel är mindre än vad eleverna i en normal gymnasieklass har tillsammans. 

Kanske är det rentav så att den viktigaste kanon vi behöver ta fram är den spelkanon som Sveriges lärarkår behöver tillgodogöra sig för att kunna göra relevanta kopplingar till elevernas verklighet i sin undervisning.

När man kokar ner hela den här soppan så landar vi i begreppet allmänbildning. Vår grundskola har ambitionen att ge Sveriges unga en god sådan. Problemet är att vad som var allmänbildning 1842 och vad som är det 2013 är så vitt skilda saker.

Det är rent av så att allmänbildning för föräldrar och deras barn vitt skilda saker. Detta eftersom vi lever i tider av paradigmskiften. 

Jag är född pre Pong och var överlycklig över att en gång om året få se Disney på TV. Mina barn har aldrig levt i en tid utan Mario eller GTA . Disney har fyra kanaler som går dygnet runt.

Kanske dags att fundera över vart vi vill? Hur vill vi att vår framtid skall vara. Var vi har utvecklingspotential?

Det räcker inte att bygga en bra maskin. Den måste vara vacker också!

http://www.flickr.com/photos/tinkerbots/5368879532/

Det är dags att byta inriktning på den svenska skolan! Det är dags att flytta fokus från att jaga PISA resultat och ett alltför stort fokus på att vi skall producera ingenjörer till en skola som är till för eleverna.

Idag upplever jag att man har en bild av skolan som en maskin. 

Om vi bara stoppar in större mängd tid i matte och NO så verkar man tro att det kommer ut fler ingenjörer i andra ändan. Det är bara ett problem. Människor är inte matematik. Det är inte så enkelt.

Jag tror att det rent av är så att det är kontraproduktivt att göra så.

I ett debattinlägg i DN skriver Robert Weil om vikten av att uppvärdera de humanistiska och konstnärliga ämnena i den svenska skolan.  Inte för att svenska affärsmän skall kunna föra sig bättre i de finare salongerna (vilket kanske skulle kunna behövas). Nej det handlar om att vi behöver människor som har kompetens att bygga ett bättre samhälle. Det behövs ett etiskt perspektiv. Det behövs filosofer och musiker. Det behövs konst och poesi.

Mänskligheten står inför en mängd ödesfrågor som vi måste möta på en mängd fronter. Frågor som global uppvärmning är inte enbart något som vi kan lösa med nya uppfinningar.

Vi kommer att behöva använda alla människans kompetenser för att komma till rätta med problemen.

Jag tycker att vi skall göra en tankemässig flytt. Skolans uppgift bör inte vara att leverera nyttiga arbetare och skattebetalare. Nej det är dags att vi istället inriktar skolan mot att utveckla eleven. Om målet är att skapa lyckliga och hela människor är jag övertygad om att vi gör andra val. Att vi gör andra saker. Då kommer vi också att få matematiker och ingenjörer med andra och mer kreativa infallsvinklar. Det är jag övertygad om.

Det räcker inte att bygga en bra maskin. Den måste vara vacker också.

Det där med skolans kunskapsuppdrag och kreativitet

Kunskap! Det är viktigt det!
Det är en sådan där sak som vi kan vara överens om eller hur. Det svåra blir när vi börjar diskutera vad vi menar att den där kunskapen skall leda till. Vilka kvalitéer som vi vill att dagens unga skall ha när de kommer ut i arbetslivet.
Att kunna väldigt mycket fakta ger en stabil grund att stå på. Inte tu tal om annat. MEN och det är ett viktigt men. Kunskap i den formen som gör att man vinner i Trivial Persuit eller Jeopardy är väldigt lite värt om den inte går att använda på det här sättet.




Hela poängen med att skaffa sig kunskap är att kunna använda den i nya kombinationer för att skapa ny kunskap. Det kräver på ett sätt ett annat sätt att tänka än det som vi i skolan traditionellt har tränat. Det är det som är det nya. Det är det som är det svåra att få in i det dagliga klassrumsarbetet. Det är så lätt att ge efter för den önskan som finns hos både elever, föräldrar och till viss mån den politiska retoriken kring dokumentation. Den önskan som säger att det skall vara rättvist, mätbart och lätt att visa upp i ett Exceldokument.
Poängen är att det är i de kvalitativa kunskaperna som nyckeln till en lysande framtid ligger. Det där som kräver att läraren gör en bedömning. Det där som är svårare att dokumentera och bedöma än 2+2=4.
Våra elever kommer att leva i en värld där deras förmåga att tänka nytt och skapa ny kunskap kommer att vara den absolut viktigaste tillgången. Det är det vi måste träna dem på. Vi får inte fastna i de mätbara kunskapernas förbannade träsk. 

Tänka rätt är stort men tänka fritt är större. Inte tvärt om

PISA och digital läsning. Vi är kanske inte så dåliga som vi tror

Vi är självplågare!
Sverige har en extremt dålig självbild när det gäller skola. Om man skall tro skolministern och medierna så är svensk skola i fritt fall och på väg att med stormsteg bli sämst i världen. Det är den känsla man får när man tar in den samlade debatten. Så är det inte. Svensk skola är bra. Inte bäst i världen men den är bra. Dessutom har den under lång tid varit bra.

Faktiskt så har det som man i debatten kallar "flumskolan" levererat massor av kreativa och kompetenta människor som idag dominerar svenskt arbetsliv. 

Troed Troedsson spetsar till det bra.


Rubrikerna som talar om att svenska elever försämras i olika mätningar haglar över oss. Men kanske bör man ställa sig frågan. Vad är det vi mäter?

På vilket sätt är det vi mäter relevant för den framtid vi är på väg mot. Vad jag försöker säga är att det inte är så enkelt som man först kan tycka. Som man frågar får man svar heter det och då är det ju intressant att när man frågar efter det som man identifierar som framtidskompetenser. Då är vi inte så dåliga. Kanske är det rent av så att vi är ganska bra?!

PISA är ju populärt i debatten. Som slagträ eller skräckspegel. Nu har man testat något som man kallar digital läsning. Det visar sig att svenska elever är ganska bra på det.

Rapporten hittar du här

Framtiden blev plötsligt lite ljusare. Fast ännu gladare blir man ju om man tittar på den där rankingen av hur kreativa man är i olika länder som Troed talar om. Det är ju det där vi kallar innovation som sätter framtidens mat på våra bord och som kommer att göra att Sverige fortsätter att vara ett rikt land.

Global innovation scoreboard

Kreativitet är vi bra på och det tycker jag att vi skall fortsätta att satsa på.