Nya friska tag

 Some rights reserved by MTSOfan

Hösten innebar nytt jobb och ny roll fast i gammal stad.
I våras fick jag helt enkelt ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Att få vara med och bygga upp ett "nytt" skolområde med fokus på IKT så klart. Självklart helt oemotståndligt!
Att det innebar att jag var tvungen att lämna Digiteket tänkte jag inte riktigt på. Digiteket som jag varit med och startat och som började nå en lite mognare form och roll. Jag tänkte helt enkelt inte så långt som att nytt arbete innebar att jag var tvungen att lämna det gamla.

Då slår det mig plötsligt att precis samma sak gäller när vi i skolan gör förändringar.

Förändring kräver av oss att vi släpper taget om något gammalt. Man kan inte bara lägga till. Man måste även städa bort och släppa. 

Det är förvånansvärt svårt som det verkar. Vi har krafter som motverkar förändring. Det är såklart vi själva. Men även föräldrar, medier och politiker.

Det finns en bild av vad skola skall vara. En ganska suddig och luddig bild som inte sällan har ett nostalgiskt filter över sig som har sitt ursprung i den egna skolgången.

Jag tänker mig att skolan skall ha ett tydligt fokus på framtid. Helt enkelt därför att framtiden är det som vi förbereder eleverna för. Om vi på allvar fokuserar på vad eleverna kommer att behöva i sin framtid så gör vi andra val än om fokus ligger på att jämföra oss med andra länder. Det kräver att vi har gjort oss en bild av vad framtiden är. Det kräver att vi skapar oss visioner om vilken typ av samhälle vi vill ha i framtiden.

Det tycks mig som att just den där visionen den har vi tappat bort. På den där tiden för länge, länge sedan då svensk skola var bäst av alla. Då hade vi ett samhälle som hade en stark tro på en ljusare framtid. Det fanns även en gemensam bild av den fantastiska framtiden. hur det skulle bli.

Så är det inte idag. Idag ser våra unga mörkt på sin egen framtid. Troligen helt i onödan. Bristen på visioner och framtidsbilder får konsekvenser på flera plan. Det är ingen slump att ett parti som pratar om ett tänkt, lyckligt och homogent folkhem lyckas växa sig så stort i Sveriges riksdag. Som jag ser det så är det ett annat symptom på samma sak.

Man brukar säga att det enda man säkert vet om framtiden är att man ingenting vet. Men det är självklart inte helt sant. Man vet ju en hel del så klart. Just när det gäller IT och hur det kommer att påverka skolan så är Horizon report svårt att komma runt.

Jag gillar framtiden. Jag skall ju leva resten av mitt liv i den :) 

Så när vi nu går in i lite paus och julfirande så lägg en timme eller två på att spana in framtiden. Läs Horizon report och fundera över hur det påverkar din skola. Din undervisning. Ditt ämne. Nu kör vi!

Föder skolan kreativiteten? SETT 2014

Some rights reserved 

Tänk vad som kan hända om man bara vågar säga ja istället för att lyssna på det där dåliga självförtroendet som viskar i örat att "nä det där vågar du inte. Du är inte tillräckligt bra". 

Där är så många som lyft mig genom åren. Som har öppnat dörrar. Som har uppmuntrat och bjudit in mig. Men det är jag som har tackat ja. Det är jag som har gett mig själv chansen att vara med.
Det hade jag inte vågat om jag inte hade varit omgiven av ett härligt gäng människor som stöttat och skapat trygghet. Det är familjen såklart. Men det är även arbetskamrater, rektorer, IKT-gänget i Lund och Digiteket. Det är den tryggheten man känner när man vet att man är omtyckt för den man är och inte för vilka resultat man har. Det är då man vågar ta risken att misslyckas men även chansen att lyckas.

Detta kan självklart föras över till det enskilda klassrummet. Till det arbete vi gör med våra elever. Vi vill att de skall vara kreativa och ta risker i sitt tänkande. Utmana sig själva att kliva utanför det trygga och invanda för att det är så man lär sig saker.

Att lära sig cykla handlar kanske mindre om att lära sig cykla än att lära sig ta risken att ramla. 

Det finns forskning som tyder på att vi människor naturligt siktar på riskminimering. Vi är mer oroliga över förluster än vi är benägna att se möjligheter helt enkelt. Då är det något som vi behöver träna på att förändra tänker jag :)

På SETT pratade jag om kreativitet. Vad det är och hur vi kan skapa en skola som stöttar kreativitet. Egentligen är det inte så svårt. Det handlar bara om tre saker

1. Skapa en trygg kultur i klassrummet där det är OK att misslyckas och där vi tillsammans stöttar varandra i att våga tänka divergent. Jante ut genom fönstret helt enkelt och ett mindre fokus på att tänka rätt utan istället tänka fritt!
2. Utgå från elevernas värld. Deras intressen och referensram. Man måste alltså som vuxen i skolan ha järnkoll på det som är ungdomskultur. Spel, filmer, youtube, memes ja allt det som är ungdomars allmänbildning.
3. Skarpa uppdrag! Det måste vara på liv och död. Det duger inte idag att det är läraren som är mottagare. Eller bara föräldrarna. Vi lever i en annan medievärld idag. Det vi gör skall vara vårt allra bästa och det skall vi visa för hela världen! Om det inte är på liv och död så är det inte på riktigt. 

Det är dags nu att våga förändra skolan så att den är i takt med sin samtid. Det betyder att vi måste fundera över hur vi organiserar och levererar skola. Precis som alla andra branscher  lever vi en revolutionerande tid.

Precis som banker, skobutiker och skivbolag måste vi förändras eller dö bort. Skolan är allt för viktig för att få dö! 

Våra barn vill lära sig! De vill umgås med varandra och oss. Vi har alltså alla förutsättningar vi behöver. Det är bara hur vi gör som vi behöver förändra. Det är rimligtvis inte särskilt svårt.
Men... ja vi måste våga säga ja!

Här är presentationen förresten :) 

Föder skolan kreativiteten? Sett 2014 from Anders Erenius

Nyckelkompetenser för att vara en bra lärare 2014

Some rights reserved by jlz

I veckan talade jag på Framtidens läromedel i Lund. Rubriken som jag hade var "fyra nyckelkompetenser som du måste utveckla hos dig och bland pedagogerna". Målgruppen var rektorer och fokus på vad som krävs för att lyckas med arbetet med att ta in tekniken i skolan på ett bra sätt.


Samtidigt som jag sätter mig och formulerar och strukturerar mina tankar och erfarenheter så kommer forskningsprojektet Unos uno ut med sin rapport för 2013. Härligt att notera att mina erfarenheter stämmer väl överens med de resultat som man kommer fram till i rapporten. Jag kunde helt enkelt välja att citera rapporten och därmed framstå som ännu mer trovärdig ;)

Skämt åsido. Det är skönt att notera att det blir allt mer tydligt att IT och skola handlar allt mindre om teknik och allt mer om pedagogik och lärande. Vi är på väg att vänja oss vid att tekniken finns och vi bygger bort allt mer av det som är hinder som gör att vi måste tänka teknik.

Om vi har eluttagen och nätverket på plats så behöver vi inte reflektera över det utan kan flytta vårt tänkande till vad vi vill göra istället.

Det är glädjande.

Som de skriver i rapporten 1-1 är inte ett IT-projekt utan ett förändringsprojekt.

Som pedagog eller som rektor tycker jag att man har stor nytta av TPACK som modell för att få syn på vad vi behöver fundera över. När det gäller ämneskunskaper och kunskaper i pedagogik så förutsätter vi att det är något som lärare besitter. Underförstått är ju också att de kan kombinera dessa kunskaper. De är ju liksom inte till för att leva var för sig utan är verktyg som vi använder i mötet med eleverna.

Reproduced by permission of the publisher, © 2012 by tpack.org

Den tekniska kompetensen är lite marigare. Vi förutsätter att den finns men kan faktiskt inte förutsätta det. Lärarhögskolorna har inte (ännu) tagit ledningen när det gäller IT och skola. Här vilar helt enkelt ett tungt ansvar på huvudmännen och de enskilda rektorerna att säkerställa att pedagogerna har rätt kompetens.

Nu är det gudskelov saker på gång som kan stötta i detta arbetet.

Verktyget LIKA. SKL tar fram ett självskattningsverktyg för att se var man är och vad som är nästa steg.

Vi har en digital agenda för Sverige. Digitaliseringskommissionen har desutom nyligen kommit med sitt andra betänkande med den underfundiga titeln "En digital agenda i människans tjänst – en ljusnande framtid kan bli vår (SOU 2014:13)" Ja vi hoppas att det snart är vår ;)

Det finns alltså ett fokus på frågorna i olika delar av samhället. Men riktigt genomslag når det kanske först när samma visioner för svensk skola når ända fram till det departement som är ansvarigt för skolan (utbildningsdepartementet). Men där är man ännu inte redo att ta klivet in i detta millennium som det verkar. Eller om det bara är utbildningsministern..... 

Den uppmärksamme läsaren väntar fortfarande på den där fjärde kompetensen.... 

Den handlar om ledarskap. 

Lärarollen förändras till en del när IT gör sitt intåg. När arbetssätt och tillgång till information förändras behöver vi som lärare fundera över vår roll och vårt uppdrag och hur det påverkas. Jag för min del tror att vi på 5 till 10 års sikt kommer att se att det som handlar om bedömning av elevers kunskaper gentemot målen kommer att i mycket stor utsträckning skötas av datorer. I Horizon report pratar man om två till tre år men jag tror att det tar längre tid (läs avsnittet om learning analytics). Detta  kommer på många sätt att vara avgörande i att förändra lärarens roll. Om vi inte är den bedömande (dömande?) makten vad har vi då för roll. Jo kvar finns det som de flesta lärare upplever som den mest givande uppgiften. Att vara den som leder och skapar möjligheter till det kunskapande som är hela målet med skolan. Lärarens roll blir mer av coach och chef och mindre av domare. Jag tror att skolan har allt att vinna på detta. 

Här hittar du min presentation

Framtidens läromedel 20 mars from Anders Erenius

Dataspelsberoende? Vi har ju ingen annanstans att vara!

Some rights reserved by Mustafa Sayed

 Oj vad svårt det är att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Ännu svårare är det att se helheter och konsekvenser av samhällsförändring. Ju mer komplex världen blir desto skönare känns det med enkla förklaringar.

Enkla orsakssamband gör ju världen begriplig för oss och det känns plötsligt lite lättare att andas. 

Problemet är att i ett mycket komplext samhälle är lösningarna sällan enkla....

Ett exempel på sådan förenklad förklaringsmodell gäller svenska barns dataspelande. I veckan har vi fått en enkel och galant förklaring på de sjunkande resultaten i PISA. Lösningen är följaktligen precis lika enkel och galant den. Minska på dataspelandet! Moderaternas utbildningspolitiske talesman vill ha ett handslag med Sveriges föräldrar om att minska våra ungas dataspelande. Detta skall då i sin tur leda till ökat läsande (av läxor?) vilket skall ge bättre resultat i skolan. Man vill även att de unga skall röra på sig mer. Ökad fysisk aktivitet är ju självklart bra för våra unga.

Vill man förenkla det hela ett steg till (vilket vi mediekonsumenter självklart gör på sociala medier med kvällspressens benägna bistånd) så har Tobias Tobé plötsligt sagt att PISA resultaten sjunker för att svenska ungdomar spelar dataspel istället för att plugga. Ett klassiskt sätt att flytta fokus.

Det var inte det han sa. Men det var självklart ingen överraskning att det var så det skulle uppfattas. Vips har man flyttat över ansvaret för skolans problem (om där nu verkligen är några problem med att inte ligga högt i PISA. Men det är en annan diskussion) från politiken, kommunerna och skolorna till oansvariga föräldrar som inte tar ansvar och uppfostrar sina barn.

Utspelet har dock stött på hårt motstånd. Inte minst från forskarvärlden.

Allt påminner om den ständigt återkommande diskussionen om den alltid lika degenererade "ungdomen"

Detta har jag skrivit om tidigare

Den kanske bästa artikeln i ämnet skrevs redan 2008 av Andreas Ekström i sydsvenskan och heter Varning för barn

Man kan sammanfatta det hela med att ungdomar är oansvariga och på väg mot katastrof!

Lösningen är och har alltid varit "Hopp och lek ute"! 

Här är det dags att komplicera bilden lite. Vuxenvärlden skall enad stå emot de ungas vilja att kasta sig mot fördärvet genom dataspelande. Vi skall öppna dörren och låta de unga vandra ut i friska luften.

Men se. Vuxenvärlden talar med kluven tunga. Få saker är så impopulärt som ungdomar som rör sig ute. Detta är något som man aktivt försöker (och lyckas) bygga bort i vårt samhälle. Ett rykande aktuellt exempel har vi i Malmö. Fotbollsplanen vid Västra skolan i Malmö har fått stängsel och låst grind så att barnen inte är där och spelar boll utanför skoltid. Grannarna har klagat på buslivet och krävt att man håller ungar och ungdomar borta från bollspelandet.

Ungdomar har egentligen inte så höga krav. Men på några punkter är ungdomar, generation efter generation, rörande överens.

De vill träffas och de vill göra det utanför vuxenvärldens kontroll. De vill hänga, hångla, prova på vuxensaker.

Ute i samhället har vi undan för undan byggt bort dessa platser. Men teknikutvecklingen har gjort att ungdomar idag har möjlighet att skapa just dessa platser på nätet. Men se då reagerar vuxenvärlden som alltid på samma sätt. Dags att börja bygga bort!

Det är banne mig inte lätt att vara ung!

Vad gör vi med våra barn egentligen?

http://www.flickr.com/photos/pinksherbet/sets/72157603035456745/

Min dag började med ett ledset barn. Ett barn som klagar över ont i magen. Ett barn som inte vill gå till skolan.
Till viss del handlade det om laktosintolerans men till den avgörande delen handlade det om något annat och mycket värre.

Det handlar om stress

Vårterminen i sexan är nu fullklottrad med prov. Nationella prov. Många olika delar som skall testa än det ena än det andra. Tid har avsatts för att mäta och väga elevernas kunskaper.
Jag frågade mitt barn vad han trodde att jag ville att han skulle "ge" mig. Vad han trodde att jag förväntade mig av honom. Svaret blev att han trodde att jag ville att han skulle ha bra betyg.
Jag tittade honom i djupt i ögonen och sa till honom att vad jag vill att du skall göra är att du lär dig en massa. Betygen bryr jag mig inte om. Jag bryr mig om vad du kan.

Vad du lyckas prestera på ett antal prov eller vilka bokstäver du får i betyg ändrar inte hur jag ser på dig mitt älskade barn. 

 
Om du har F eller A ändrar inget i mina känslor för dig.

Hans axlar åkte ner en bit men faktum kvarstår. Det är massor av prov som skall göras.

Är detta verkligen det vi vill att våra barn skall göra i skolan? Är det så viktigt att mäta och väga att det är värt all den tid vi flyttar från lärandetid till mätande tid?

I grunden vilar här en syn på människan. Är människan av naturen nyfiken och vill lära sig. Eller är människan av naturen lat och måste tvingas till lärande. Hela diskussionen bygger på detta. Betyg har vi för att motivera eleverna. Det har Björklund sagt.

Jag har också sett de elever som blir motiverade av betyg. De finns. Jag har också sett motsatsen. De som betygen släcker all lust att ens vara i skolan för.

Vad säger då forskningen om det här? Tja väldigt lite talar för att betyg leder till bättre lärande. Med undantag för de som får höga betyg då....

När det gäller motivation är det den inre motivationen som är den som är kraftfull. Yttre motivation i form av belöningar fungerar dåligt. Ibland rentav kontraproduktivt.


Så vad är det som leder till bättre kunskapande och bättre lärande? Peter Gärdenfors pratar om tre faktorer som gynnar motivation

• Vår inneboende nyfikenhet – som ofta är lekfull. Barns lek men även vuxnas hobbys och intressen är en slags lek.
• Känsla av kompetens. Jag kan, jag behärskar situationen. Ha kontroll över situationen.
• Ömsesidighet – vi tycker om att göra saker tillsammans. Kamratlärande är en väldigt stark mekanism.

Detta kan man jämföra med Daniel Pinks drivkrafter för motivation

Autonomy Mastery Purpose

 

Eller varför inte Sebastian Deterdings

Freedom Mastery Meaning

När skall dessa kunskaper gå in i huvudet på våra politiker som beslutar om vad vi skall göra i skolan. NÄR?
När skall dessa kunskaper nå in i huvudet på de lärare som arbetar i den svenska skolan? NÄR?

Framförallt undrar jag hur många ungar vi tycker att det är lämpligt att vi offrar på vägen. 

Om PISA och kanske lite annat.

Some rights reserved by Rob Boudon

Det är ett stort problem att läsförståelsen sjunker. Punkt.
Att svenska elever lägger mindre tid på läsning beror inte på att vi läser mindre i skolan. Skolan har förändrats mindre än man kan tro sedan 1842. Nej den stora förändringen är i hur mycket tid man lägger på att läsa böcker hemma. Dyslexiförbundet FMLS konstaterar "Förr om man hade tråkigt så läste man en bok (---) Idag finns det så mycket annat som lockar, datorspel, teve och filmer. Man behöver inte läsa för att få stimulans."  

 Här tänker jag en djärv tanke.

Är det så att böcker helt enkelt är en konstform som håller på att ersättas av en annan konstform? Att berättande håller på att byta medium? 

Jag vågar påstå att det är så. Skillnaden är rent visuellt gigantisk. Men innehållsmässigt är skillnaden mindre avgörande. Att läsa deckare är ju populärt. Eller varför inte agentromaner. Eller krigsskildringar.

Men om du råkar vara under 35 så kan de ha namn som GTA5 istället för Snabba cash. Vilken av de två som är bäst är enkelt att avgöra. GTA 5 har ett obegränsat antal handlingar som du som läsare/spelare är med och påverkar din historia med. Spel är ett av människor skapat kulturellt uttryck. Precis som film. Precis som litteratur. Att något av dessa skulle vara finare, viktigare eller på något underligt sätt mer i grunden avgörande är såklart en konstruktion som är kontextberoende.

Inget annat land är så genomgripande genomsyrat av den omvälvande samhällsförändrande kraft som vi kallar internet som Sverige. Men i Sverige diskuteras på allvar om vi inte behöver en litteraturkanon. Så att vi kan bestämma vilka böcker vi skall tvinga våra skolelever att läsa. Senast i somras var det på tapeten.

Eftersom jag anser att även annan kultur är viktig så bör vi införa en musikkanon, filmkanon, teaterkanon, matkanon, konstkanon och säkert en hel massa andra kanoner. 

Plötsligt framstår det som lite märkligt eller hur.

Men åter till där jag började. Det är problematiskt om läsförståelsen sjunker. Detta eftersom så mycket av det vi gör är beroende av att vi läser och tolkar text.

Så hur löser vi detta? Hemma läser våra unga (och yngre vuxna) allt mindre. Skolan måste då kompensera. Läsa bättre och mer. Det lustfyllda läsandet. Det engagerande och diskuterande läsandet. Det måste få ta en större plats i skolan. Kanske kan vi lägga ett utökat ansvar för detta läsande på andra ämnen än svenskan. SO lärarna kan bjuda på massor av tid till läsning som berikar. Förutsatt att man minskar ner på målträngseln såklart.

Sedan är det ju frågan om kanske inte Sverige har mer att vinna på att bejaka den kulturkonsumtion som våra unga lägger så mycket tid på. Kanske hjälpa till att utveckla och förfina deras spelsmak. Spelande 14 åringar kommer att växa upp till spelande 40 åringar. En hel del av dessa spelare kommer att spela andra typer av spel än de spelade som 14 åringar. 

Detta är bara en vild gissning men jag skulle tro att den svenska lärarkårens samlade kunskap om tv-spel och datorspel är mindre än vad eleverna i en normal gymnasieklass har tillsammans. 

Kanske är det rentav så att den viktigaste kanon vi behöver ta fram är den spelkanon som Sveriges lärarkår behöver tillgodogöra sig för att kunna göra relevanta kopplingar till elevernas verklighet i sin undervisning.

När man kokar ner hela den här soppan så landar vi i begreppet allmänbildning. Vår grundskola har ambitionen att ge Sveriges unga en god sådan. Problemet är att vad som var allmänbildning 1842 och vad som är det 2013 är så vitt skilda saker.

Det är rent av så att allmänbildning för föräldrar och deras barn vitt skilda saker. Detta eftersom vi lever i tider av paradigmskiften. 

Jag är född pre Pong och var överlycklig över att en gång om året få se Disney på TV. Mina barn har aldrig levt i en tid utan Mario eller GTA . Disney har fyra kanaler som går dygnet runt.

Kanske dags att fundera över vart vi vill? Hur vill vi att vår framtid skall vara. Var vi har utvecklingspotential?

Dataspelsberoende. Datorspelsberoende. Eller den ständigt onda ungdomskulturen kanske.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande 3.0 Unported Licens. http://instagram.com/aner76

Det är på något sätt lite gulligt att vi människor har så svårt med att se saker för vad det är. Kultur inte minst. Ungdomskultur i synnerhet.

Den här boken mellanlandade på mitt skrivbord. Jag har inte hunnit läsa den. Men jag tror ärligt talat inte att jag behöver det heller.

Nu menar jag inte att det inte finns problem. Det finns det. Det finns unga som ägnar mer tid än vad som är bra för dem med att spela spel. Frågan är bara om det är spelens fel. Som jag ser det så är det lika dumt som att beskylla Judas Priest för att ligga bakom ungdomars självmord genom subliminala budskap.

Eller att beskylla jazzmusik för att leda till omoral. 

Det blir ett enkelt sätt att hitta förklaringar på mer komplexa problem.

Just nu går debatten hög om mobiltelefonernas onda påverkan och landet förenas i moralpanik. Plötsligt är man en dålig förälder om man släpper sitt barn med blicken.

När det gäller ungdomskulturen så har den per definition alltid varit dålig. Det är ju liksom en del av grejen med det hela. Det skall vara motstånd mot vuxenvärlden inbyggt i det hela för att vara något värt liksom.

Föräldrageneration efter föräldrageneration går i samma fälla. 

Att vi fortfarande inte har lärt oss att det ständigt följer samma mönster kan jag tycka är förvånande. Beatles är väl ett bra exempel. Från att ha varit sinnebilden av omoral (usch vilket hår) till poulärkultur och vidare till finkultur. Nog kan man väl tänka sig att dataspelen kommer att göra samma resa.

Just nu är det dock fortfarande något som kommer att leda till våra ungdomars totala förfall.

Om 20 år kommer man att dra på smilbanden åt dagens upprörda debatt. Istället kommer man då att vara upptagen av nya ungdomskulturyttringar som kommer att skapa stora debatter på föräldramöten och föräldrautbildningar.

Ja det finns våldsamma spel. Det finns brutala spel. Det finns även vackra spel. Löjliga spel. Precis som det finns våldsamma böcker och filmer. Precis som det finns vackra böcker. Löjliga filmer.

Kultur är kul. Människan är kul.

Vikten av att välja att se. Även på sociala medier

Some rights reserved by *Seth

Jag har de senaste veckorna haft förmånen att på håll följa hur ett gäng lärare hanterar en elev som just går igenom en svår process kring sin egen identitet.
Låt mig börja med att säga att jag är imponerad av hur raka, vänliga och proffsiga de är.
Vad som skulle kunna bli en jättegrej undviker att bli det genom att man dels har koll och följer med i vad som händer och dels inte väjer för att ta ansvar och kommunicera det som händer med föräldrarna.

Att komma ut är ingen lätt process. Det är svårt och kräver mycket mod. Ibland är det skönt att få lite hjälp på traven.

Jag måste säga att dagens unga imponerar på mig. De imponerar med sin tolerans och sin vänlighet. Med sin mognad och sin förmåga att se bortom yta.

Att man som lärare i det här är en förebild är självklart jätteviktigt. Som lärare har man ett förtroendekapital som är jättestort. Man är en modell och en kultursättare. Man sätter ribban för vad som är okej och vad som inte är det. Vi har därmed ett stort ansvar att leva upp till de vackra ord som finns i läroplanen under rubriken "Skolans värdegrund och uppdrag".

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser

Om vi är medvetna om att vår värld är större än den fysiska världen här och nu. Om vi är medvetna om att vi människor har skapat oss möjligheter att kommunicera i parallella forum samtidigt som vi gör det här och nu i det fysiska rummet.
Om vi vet det så måste vi agera utifrån det.

Som jag ser det så kan vi inte välja att bortse från den delen av verkligheten som vi har valt att kalla den digitala världen. Det är ju inte en egen värld. Det är den här världen. Här och nu och i morgon.

Om vi väljer att omfamna även denna delen av vår verklighet så kan vi få syn på fler saker. På gott och på ont så klart. Men vi har även gett oss själva möjligheten att vara förebilder och kultursättare på ännu en arena.
Jag måste säga att jag är mycket tacksam över att de pedagoger jag följt på håll är sådana. De väljer att se och agerar utifrån det de ser. Genom att de gör det så gör de en avgörande skillnad i unga människors liv.

Skolan göder kreativiteten?

Some rights reserved by alles-schlump

Efter att i sociala medier ha snubblat över ett blogginlägg om en skola i USA som heter Sudbury Valley School har hjärnan haft lite att fundera över.

En skola helt utan allt det som vi tänker att skola skall vara. Inga lektioner. Ingen läroplan. Inga egentliga krav. Bara möjligheter.

Vad en sådan skola gör är att den ställer hela grunden för skola på huvudet. Vem finns skolan till för egentligen. Det där är ju inte helt ointressant nämligen.

Har vi en skola för samhällets skull eller för elevernas?

Varför har vi skolplikt? Skulle ingen komma till skolan om det inte var lagstiftat att man måste? Skulle samhället paja fullständigt om skolplikten försvann? Skulle vi stå utan revisorer och snickare? Skulle vi förlora en generation till dataspel och droger?

Många frågor som söker sitt svar.

Här vilar en människosyn och en kunskapssyn i dessa grumliga vatten. Antingen lär vi ju oss därför att vi människor har en inneboende kunskapstörst och nyfikenhet. Eller så är människan av naturen lat och måste tvingas att lära. Det är ju antingen eller. Tydligen är svensk skola byggd på antagandet att här måste till tvång. Annars hade vi ju inte lagstiftat om att man MÅSTE gå i skolan. Ett sådant antagande om människans drivkrafter kommer ju att påverka alla andra beslut man fattar. 

Att antagandet om människans lathet är tokfel vet ju varenda människa som umgåtts med ett litet barn. Så hur tar vi tillvara denna kunskap i svensk skola idag. 

Med tanke på hur den politiska debatten ser ut i dagsläget så verkar det ju inte gå alls i den riktningen. Det verkar mer handla om hur tidigt man kan sätta betyg på barnen.

Om vi istället tar vårt avstamp i den inneboende kraften i unga människors nyfikenhet så hamnar vi helt andra (och tror jag) diskussioner. Då blir frågan hur vi skapar en skola som eleverna VILL komma till för att det är så förbannat roligt att lära sig.

Det leks för lite i svensk skola! 

Det är lätt att ändra på! Det är dags att vi tar leken på allvar och utnyttjar den fantastiska potential som våra elever besitter.  

Ämnesövergripande. Varför är det en bra idé

Some rights reserved by Gibson Claire McGuire Regester

Hur vi strukturerar vår kunskap är något som jag tycker är väldigt spännande. Vi dras sedan skapandet av den första encyklopedin med ett sätt att organisera kunskap. Man liknade det vid ett träd. Ett kunskapens träd, vilket ju redan var en etablerad liknelse.
Vi delar upp kunskapen på olika nivåer. Humaiora och teknik. Eller på en mer detaljerad nivå naturgeografi och ekonomisk geografi.

I skolan har vi också gjort detta. Vi har teoretiska ämnen och praktiska ämnen. 

Vi har kemi och samhällskunskap.
Rent praktiskt så är det ju inte så konstigt. En lärare kan inte kunna allt. Vi måste specialisera oss. Vad jag tänker är att denna specialisering får konsekvenser som vi kanske inte har reflekterat tillräckligt över.

Hjärnan gör inte sådana skillnader på kunskap. Om vi inte skapar en sådan skillnad genom att lära oss att det är skillnad. Hjärnan har alla möjligheter att koppla samman kunskaper på nya sätt. Att spränga sådana här givna kunskapslagar är det som leder till inovation. Att tänka det som inte redan tänkts kräver ju att vi bryter mot de strukturer vi skapat för vårt tänkande.

Hur vår hjärna jobbar med kunskap kan mer liknas med det sätt som internet är uppbyggt. Med oändligt antal möjliga kopplingar mellan olika delar av kunskaper.

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Internet_map_1024_-_transparent.png

Men här invänder min hjärna. Man måste ju först ha kunskaper att koppla ihop innan man kan göra kopplingarna. Eller?
Här kan man ju tänka att grundskolan ger de grundläggande kunskaperna. Sedan kan man gå vidare och göra kopplingar sen. Men jag tror inte att det är en bra idé. Jag vet att en professor i Lund beskrivit det ungefär så här.

Först går man i skola och lär sig kopiera och ta över det det andra tänkt. Fortsätter att göra det samma på gymnasiet och universitetet. Under forskarutbildning får man inte gå för mycket utanför ramen för att inte riskera att ställa sig utanför och därmed riskera att man inte får fortsatta. Så här håller vi på ända tills man efter mängder av år blir professor. Då kan du äntligen vara fullständigt kreativ och tänka fritt.

Är det någon som tror att detta sätt gynnar kreativt tänkande? Det tror inte jag! Om vi har tränat under åratal på att tänka på ett sätt så är det det vi blir bra på. 

Så hur skall vi göra då?

Jo vi skall träna på och jobba på att organisera arbetet i skolan på andra sätt. Att ha ett ämnesövergripande arbetssätt är en bra ingång. Att använda modeller av typen Big Five eller Blooms taxonomi (den ena bygger ju på den andra) för att få syn på våra olika ämnens gemensamma nämnare. Att skapa en miljö och kultur på våra skolor där vi uppmuntrar kreativitet, skapande och experimenterande.

Det handlar inte om att ge avkall på kunskapsuppdraget utan om att angripa det på andra sätt helt enkelt.

Varför vi skall göra det är väl självklart. Det är roligare och leder till bättre tänkande. Dessutom tror jag att vi behöver tekniker med kunskaper i filosofi. För att inte tala om filosofer med kunskaper i teknik. Eller för all del medborgare som kan göra såväl etiska ställningstaganden som skapa nya innovationer.