Datorn. Betygen. Forskningen.

by kpwerker

Ibland blir man positivt överraskad. I en artikel i Sydsvenskan skriver man om vad datorns insteg i skolvärlden får för betydelse. Välskrivet utan att driva en vinkling utan man litar på läsarens intellektuella kapacitet att tänka själv. Eller är det så att jag bara är så förvånad över att man inte väljer att trycka in en negativ vinklig vid första tillfälle som ges. Fast det är klart. Rubriksättaren kunde inte hålla sig och slår till med

Elevdatorer höjer inte prestationerna

Men nej det gör det kanske inte om man fortsätter att mäta på samma gamla sätt som man alltid gjort. Eller för all del om man väljer att i skolan jobba på precis samma sätt som man alltid gjort. Detta är för all del ingen nyhet för oss som fördjupat oss i det här ett tag. Det är kanske inte så konstigt heller. Om man löptränar på ett visst sätt och når ett visst resultat och vill förbättra resultatet så räcker det väldigt sällan att bara köpa ett par nya skor. Man behöver ändra hur man tränar. Eller i detta fallet om man lämnar löpningen för att köra F1 bilar. Så kanske man inte förbättrar sin löpning på grund av det. Då kanske resultatet blir fel om det är löpningen man testar av t.ex. i ett nationellt prov.

Det som är intressant här är att man faktiskt på slutet snuddar vid något väldigt viktigt som allt för sällan lyckas ta sig in i dags- eller för all del kvällspressen. Nämligen kunskapssyn.

Lära för betyget eller för livet? Kvalitet eller kvantitet? 

Min erfarenhet och det som gör att jag brinner för det här är att jag sett att verktyget dator kan vara ett fantastiskt hjälpmedel för ett djupare och mer kvalitativt lärande. Att eleverna helt enkelt når längre i sin förståelse. Att detta kanske inte gör att de får högre betyg på de nationella proven i svenska, engelska och matte tycker jag inte är alls konstigt. Jag har jobbat med elever i SO och de har haft roligt. Inte i betydelsen roligt som när man ser en rolig film eller spelar ett kul spel. Utan roligt i betydelsen. Engagerad, meningsfullt och krävande. Det betyder ju inte att man automatiskt tar med sig det in i nationella proven. Som man frågar får man ju som bekant svar.

Sedan kan jag tycka att hela diskussionen är ganska befängd. Jag vet inte om någon annan har upptäckt det här men världen svämmar över av datorer. I sopbilar, på kontoren, i kassan på ICA ja överallt är de. Det är den världen vi utbildar våra barn för att hantera och briljera i. Skall vi verkligen göra det med blyertspennor?

En gång i tiden klev man in i framtiden när man klev in i en skolbyggnad. Idag lever de flesta barn och unga ett tekniskt mycket rikare liv utanför än innanför skolans väggar. Är det rimligt att skolan halkar efter? 

Att vi lever kvar i forntiden? Jag tycker inte det. Skolan är en del av samhället och skall vara en del av samhället. Inte ett museum.

För övrigt är det lättare framförallt för pojkar att lära sig läsa och skriva med hjälp av datorn. Det kanske är negativt för handstilen men ärligt talat.... När skrev du senast ett brev för hand??????   

 

Sociala medier, skolan och lagen.

by http://www.flickr.com/photos/jakecaptive/

Så här är det.
SKL har kommit ut med riktlinjer eller ett juridiskt PM som de kallar det. Det gjorde de i väntan på att E-delegationen skulle komma ut med riktlinjer. Riktlinjerna har nu kommit. Riktlinjerna är det som gäller idag. Riktlinjerna är det bara att följa eftersom det är myndighetens tolkning av lagarna som är det vi har att rätta oss efter.

Nu till problemet.
Riktlinjerna är framtagna av E-delegationens expertgrupp för juridiska frågor. De har givetvis inhämtat synpunkter från berörda myndigheter men jag vågar mig på att gissa att lärarperspektivet knappast har varit någon tung remissinstans.
Riktlinjerna är skrivna ur ett förvaltningsperspektiv och är inget krångel ur det perspektivet. Men när man skall använda samma regler på skolans verksamhet så blir det mer problematiskt. Låt mig ge ett exempel på hur det skiljer sig åt mellan förvaltningsverkligheten och skolverkligheten.

Tänk dig att man på förvaltningen tänker sig att börja blogga om vad man jobbar med och har på gång. Då är det en eller några personer som får detta uppdrag och man upprättar de rätta skriftliga handlingarna och listar det nya sociala mediet på hemsidan så är man igång. Man upptäcker att man vill använda sig av en bildtjänst på nätet och upprättar ett nytt konto med de riktiga handlingarna och listning på hemsida. Målgrupp för en sådan blogg är troligtvis både medarbetare och intresserade medborgare.

I en skolsituation är det ett antal saker som är annorlunda. Syftet med att blogga kan ju vara detsamma som det som förvaltningen har och då är det ju inte så krångligt. Samma regler och samma tillvägagångssätt helt enkelt. MEN. Om man som lärare bloggar med sina elever. Om syftet är att skapa en lärsituation som involverar sociala medier. Då stöter vi på andra problem. För det första mängden sociala medier att hantera. En blogg per klass och ämne och antalet bloggar som skall listas på kommunens hemsida fullkomligt exploderar. Lägg därtill konton på alla bild och videotjänster. Dessutom jobbar man ofta i projektform vilket gör att den där bloggen man skapar kanske bara lever under en månads tid för att därefter ha spelat ut sin roll och sitt syfte. Hinner den ens komma in på hemsidan och hinner rektorn ens skriva sitt namn på dokumentet innan det är dags att underteckna blanketten för stängning/avslut av uppdraget. Att använda sociala medier i skolan är inte samma sak som att göra det som förvaltning. Bara tempot i skapandet och dynamiken som släpps lös när eleverna släpps in som medskapande gör att ett tungrott system skapat med förvaltningen som modell inte funkar i skolans värld. 

Jag har ännu så länge varit i kontakt med några andra kommuner samt folk på Skolverket och Skolinspektionen. De är väldigt intresserade av att få veta hur vi löser det här problemet men vill/kan inte ge några råd om hur vi skall förhålla oss. De kommuner jag varit i kontakt med och som har tittat på på problematiken med hur vi skall hantera detta i skolans värld har så här långt kommit fram till att man inte kommit fram till något.
Som jag ser det så är det mycket angeläget att man snabbt ger oss i skolan möjlighet att på något sätt undslippa en del av byråkratin t.ex. genom en disclaimer eller märkning som talar om att detta är ett pedagogiskt webbprojekt och inte något annat. Lite samma tänk som man har med Creative commons helt enkelt. Krångligare än så behöver man ju inte göra det. Eller?

Att man sedan jobbar med lärarnas IT-kompetens är självklart. Precis som vi lärare skall jobba med elevernas. Men om man tittar på SKLs checklista för sociala medier så ger den de flesta lärare kalla fötter.

Men om man läser SKLs Sociala medier och handlingsoffentligheten

Så känns det kanske inte så blodigt. Det handlar alltså väldigt mycket om hur vi presenterar hur man behöver tänka och jobba för att inte gå bort sig. Men ge lärarna möjlighet att på ett enkelt sätt hantera detta. Snälla.

 

Nä nu är jag trött på det här! Svensk skoldebatt spårar ur

Foto Leonardini

Fokus på vad som är viktigt!
Ungefär så kan man väl sammanfatta vad som särskiljer skolor som lyckas väl framför de som inte gör det.
Vad som ÄR viktigt är ganska enkelt att ta reda på. Enligt Hatties metastudie är det väldigt mycket som hänger på läraren.
Jag tror väldigt mycket på det här.

Det är den enskilda lärarens arbete som är avgörande. Det är den enskilda läraren som möter den enskilda eleven i klassrummet. Då borde fokus ligga på att göra lärarna bättre. 

Bättre rekrytering. Bättre lärarutbildning och bättre fortbildning.
Men det tycks mig som om väldigt lite av fokus i skoldebatten handlar om detta. Eller är det bara jag som ser dåligt.
Lärarlegitimation. Jaha som visar vad? Att man har en lärarutbildning. Är det inte det som vi kallar för examen?

Enligt Hatties undersökning är utbildning dessutom mindre viktigt än personliga egenskaper. Så så länge man inte rekryterar till lärarutbildningar med utgångspunkt i personliga egenskaper så garanterar en legitimering inte det som ger bättre lärare. Men oj vad detta är kontroversiellt. 

Framförallt LR pratar sig blåa om vikten av utbildning. Nu är självklart goda ämneskunskaper och kunskap om pedagogik inte något negativt. Men vad man under lång tid har valt att blunda för är att läreriet. Själva lärarkompetensen rymmer så mycket mer än bara teoretiska kunskaper. Framgångsrikt lärarskap rymmer ytterligare kompetenser som inte nödvändigtvis är något man lär sig på lärarhögskolan. Om man har tur så ges man möjlighet att utveckla det man redan har. Men faktum kvarstår. Personliga egenskaper har större inverkan på om eleverna lär sig än vad lärarutbildning har.

Läs mer här

Hårdare styrning/nya läroplanen. En av de gemensamma nämnarna för de mest framgångsrika skolsystemen är ett stort mått av frihet för de professionella lärarna. Men samtidigt en stark kultur av att man vill utvecklas och att man kan lära sig mer och förfina sitt lärarskap.

Statligt eller kommunalt huvudmannaskap. Ärligt talat gör det ganska liten skillnad i klassrummet.

Katederundervisning eller inte?

En proffsig lärare väljer verktyg efter ämne och elev. Det finns inte EN metod som är den enda rätta. Det finns tusentals! Och ja katederundervisning är EN metod. Att läraren har ansvar för vad som händer i klassrummet är väl självklart och oproblematiskt. Eller?

Så vad borde debatten handla om?
Om jag fick bestämma så skulle debatten handla om vilka kompetenser som vi vill att barnen skall få träna i sin skola. Vilka kunskaper de behöver för att nå sin fulla potential i sina liv. Med fokus på framtid självklart.
Hur kan vi rekrytera de bästa möjliga lärarna? Hur kan vi få dem att vilja vara lärare i svensk skola. Hur kan vi fortsätta att utveckla de lärare vi redan har.

Morgondagens lärare behöver fokusera på fyra kompetenser. Ledarskap, teknisk kompetens, ämneskunskaper och pedagogik. Men för att bli en riktigt, riktigt bra lärare så måste man så klart vara genuint intresserad av människor. För det är i mellanrummet som uppstår mellan oss människor när vi möts som det som vi kallar lärande händer.

Fokus på mellanrummet 

Så precis när man har skrivit sitt inlägg så snubblar man över något som handlar precis om det jag efterlyser. Peter Gärdenfors pratar om sin bok Lusten att förstå på UR Play
Vad glad man blir :)

Färre böcker och mer dator

Av Sven Golz http://www.sxc.hu/profile/svenic

Nu har forskningen konstaterat att eftersom unga idag läser mindre böcker så har de sämre läsförståelse. Det verkar ju vara logiskt tycker jag. Knappast en revolutionerande upptäckt. Kanske hittar vi här en delförklaring till sjunkande resultat i svensk skola?

Man konstaterar att eftersom Sverige är ett rikt land som dessutom är tidiga med att ta till sig ny teknik så ägnar svenska barn mer tid med datorn än barn i länder som inte har samma gynnsamma förutsättningar. 

Nästa sak är ju att fundera över vad det här betyder i förlängningen. Jag är inte säker men tänker i lite olika spår här. En slutsats blir ju att skolan får ett ännu större ansvar att se till att unga får läsa mycket. En annan tanke jag får är att litteraturbegreppet är under stort tryck. Kommer de som är unga idag att i större utsträckning att ägna sig åt spel stället för romaner. Ett spel kan ju vara väl så mycket som en roman när det gäller historia och budskap om man vill. Kanske är det så att romanens betydelse kommer att minska till förmån för mer kvalitativa spel.
Att förstå det man läser ÄR viktigt idag och kommer att vara det även framöver men i en värld där konversationen mellan människor förändrats med Facebook och Twitter och chattar och Youtube och och och.... Så kanske man ändå måste ställa frågan om samma kompetens är relevant 2011 som 1990.

Det kan ju faktiskt vara så att eftersom världen förändras så ÄR det viktigare att ha grundläggande förståelse av skillnader mellan Nintendo och Xbox än mellan Strindberg och Lagerlöf. 

Kanske är det så att svenska barns sämre läsförståelse är en naturlig konsekvens av att de ägnar sig åt saker som de kommer att ha större nytta av i sina liv. Kanske är det så att spelförståelse är en viktigare kompetens imorgon än läsförståelse. Men vad vet jag.
En sak vet jag. Att göra läsförståelsetest är nog det mest meningslösa jag gjort i mitt liv. Meningslösa texter som inte ger någonting. Nu var jag ju så feg att jag aldrig för mitt liv skulle vågat ifrågasätta en sådan sak när jag gick i skolan. Det var nog dessutom klokt eftersom ett sådant ifrågasättande knappast belönades i den skola jag gick. Sådan såg ju skolkulturen ut. Lärarna som visst allt skulle berätta för oss. Vi skulle kopiera och om vi var riktigt duktiga på att kopiera vår lärare så belönades man med ett högt betyg.
Ändå så är en av de skoluppgifter som har etsat sig fast i mitt minne, och som jag är ganska stolt över, ett prov på raka motsatsen. I ämnet musik skulle vi göra ett arbete kring någon tonsättare eller musiker av något slag. De som siktade på höga betyg valde klassiska tonsättare (läraren spelade ju i en symfoniorkester). Det gjorde inte jag och min parhäst. Nej vi valde att prata om Housens historia. Den var ju för all del inte så omfattande 1990 så det var ju lätt att greppa om. Som jag minns det så blev vi ganska så sågade. Minns faktiskt inte om det berodde på bristande fotnotsredovisning (det fanns ju ingen litteratur utan bara suspekta tidningsartiklar och skivomslag) eller på om det var musiken i sig som var ifrågasatt. Men snacka om att jag för en gångs skull hade full koll på vad som skulle påverka musiken de närmsta decennierna.

Vad jag försöker säga är att om normen i skolan är att vara konserverande och att producera kopior av läraren så missar man det som är viktigt. 

Om bara det som är gamla och beprövade kunskaper skall nötas in så är risken stor att vi backar in i framtiden.

Vad är kunskap egentligen?

fotograf Kristian Pohl.
Fotot är hämtat från folkpartiets egna pressbilder
och filen har de själva döpt till
Björklund halvfigur! Det tycker jag är kul

Läser idag en intervju med utbildningsminister Jan Björklund och blir ganska fundersam på många sätt. Han hamrar in sitt budskap direkt i inledningen (eller journalisten gör det) "tjugo år lång felaktig skolpolitik."
Tidigare skolpolitiker och pedagoger har förstört den svenska skolan. Man har medvetet nedvärderat skolans kunskapsuppdrag. Redan där fastnar jag. För jag tror inte att det är det det handlar om.

Det är synen på vad kunskap är för något som möjligen har ändrats. 

När Jan Björklund skall nyansera vad han menar uttrycker han det så här

"– Jag menar att det länge har varit ett mycket medvetet synsätt från politiskt och pedagogiskt håll, där man i grunden har nedvärderat skolans kunskapsuppdrag. Jag menar att skolan är till för att lära eleverna kunskaper, medan andra tycker att den är till för att man ska lära sig att samarbeta, eller lära sig att lära, och att ämneskunskaperna inte är lika viktiga." 

Skolan skall lära elever kunskaper. Det där andra som att lära sig hur man lär t.ex. det är flum enligt Björklund. Jag hade här velat gräva djupare i vad han menar är kunskap egentligen? Det man kunnat läsa sig till är att det som verkar var väldigt viktigt är att svenska elever skall stå sig bättre i internationella jämförelser. Det vill säga prestera bättre resultat på kunskapsprov. Det vill säga bli bättre på att leverera inlärd fakta och visa att man kan göra bra i från sig på matteprov. 

Det framstår för mig som en ganska grund syn på kunskap. Det känns dessutom som den skola som Björklund själv gick i. Och ser man på det är precis så. Han bekräftar att hans egna erfarenheter präglar hans syn på skola utan att blinka.
Problemet här är samma som varje lärare möter i mötet med elevernas föräldrar när de skall förklara betygssystemet för dem som gått i en skola där man satte betyg efter normalfördelningskurvan och där snittet var viktigt och skrevs ut på varje läxförhör.

Problemet är att spelreglerna har ändrats och de referenser man har från sin egen skolgång har till stor del spelat ut sin roll. 

I en värld där det du kallar kunskap idag mycket väl kan kullkastas imorgon så blir andra saker viktiga än utantilllärande. Det som Björklund kallar för flum kan man med ett finare ord kalla för metalärande. Det viktiga är då inte själva den fakta du lär dig utan processen att ta reda på, lära sig och dra slutsatser av det man har lärt sig. Det kallar Björklund för flum men jag tycker nog att det snarare är han som framstår som en tomte då.

I grund och botten måste den svenska skolans kunskapsuppdrag grunda sig på en uppfattning om vilka kunskaper det är viktigt att vi ger våra elever.

För att ta reda på vad som är viktigt att kunna så måste man göra en analys av världen som den ser ut idag och vart den är på väg. 

Jag undrar om Björklund har gjort den analysen. Som tur är så är han ju inte ensam här i världen utan kan luta sig mot experter (Jag menar inte ens de födda på 60-talet kan ju allt) som t.ex. OECD, EU eller ASEM.

 

Fast nej det kan han ju inte för där hittar vi flummiga saker.

Över huvud taget så verkar forskningsresultat inte vara något som Björklund tycker att man behöver fästa så stor vikt vid. Forskningen visar ju på negativa resultat av nivågrupperingar eller elitsatsningar. 

"Att man jobbar med nivågruppering tror jag är både bra och riktigt och rätt, men jag tror det är viktigt att man inte skapar permanenta nivågrupperingar där elever per automatik alltid tillhör en viss grupp."

Ja Björklund "tror" att det är bra och det är ju bara att rätta sig efter då. Jag skulle vilja önska mig en sak av Utbildningsministern. Nämligen att han tar kontakt med Hans Renman på Tänk Om och ser till att få ett utbildningspaket ihopsnickrat till sig. 

För Sverige behöver Björklunds driv och passion för skolfrågor. Vi behöver bara ändra den riktning han driver skolan åt. 

För som det verkar så är vi på väg åt helt fel håll. Jag menar att det har gått bra för Björklund som är född 1962 betyder ju inte att det går bra med samma utbildning för den som föds 2012. Världen har förändrats och kommer att fortsätta göra det. Då håller det inte att sträva bakåt. Nu är NU. Då är då och kommer aldrig igen. Imorgon vet vi inget om så det gäller att vara väl förberedd.

Mobbaren som ger igen

Bully Free Zone by http://www.flickr.com/people/pointshoot/ Eddie~S, on Flickr

Det är för mig fullständigt ointressant att diskutera rätt eller fel. Det är ju hur som helst dubbelfel. Det som är värt att diskutera är mobbing och varför.
Mekanismer som ligger bakom att vuxna och barn med berått mod ger sig på varandra med slag, sparkar, nedsättande kommentarer och skitsnack. Allt i syfte att trycka ner en annan person.
 

Visa vad det är som funkar och hur man gör för att skapa ett skolklimat där sådana saker är ovanliga.

För visst finns de skolorna. Skolorna där elever och personal mår bra. Har kul och kan lösa konflikter. För konflikter uppstår.
Var finns de lysande förebilderna och visionerna i svensk skola?
Sydsvenskans Tiina Meri skriver om det på ledarplats under signerat men vad säger hon egentligen? I sammandrag att mobbing är dåligt och att vi har mer att göra. Jaha? Självklart!
Karin Lindell startade väl debatten när hon skrev i Aftonbladet och hon försöker ju föra fram det som ju på något sätt ändå är självklart. Nämligen att våld inte löser någonting. Det som är så skrämmande är att MASSOR av människor genast blir provocerade av detta och börjar argumentera för att våld VISST funkar och dessutom är moraliskt riktigt. Suck.... Debatten kan ju sägas finnas överallt och består av samma mekanismer i alla länder. I USA är den kanske lite mer radikal dock. Den kränktes rätt att slå tillbaka kan ju faktiskt gå kraftigt över styr.

Det finns en stark vilja att motverka mobbing i svensk skola. 

Vilket också konstateras i inledningen av Skolverkets kunskapsöversikt På tal om mobbning - och det som görs.

Mia Skäringers berättelse om sin son och det svåra i att vara annorlunda i vår värld är bara klockren och är något som jag önskar att många, många läser och begrundar.
Vägen framåt är vägen igenom som min svärfar brukade säga. Det är genom att se problemen och inte väja undan för dem utan ta tag i dem och arbeta sig igenom dem som man kommer vidare. 

Egentligen är det inte så att vi inte vet vad det är som krävs för att minska mobbningen. Det är bara svårt att skapa de förutsättningarna. Bra föräldrar som älskar sina barn och på ett respektfullt sätt lär sina barn att ta konflikter. Bra lärare som gör det samma. Bra skolledare och bra strukturer för att hantera konflikter när de uppstår. Sist men inte minst en fungerande kommunikation mellan alla inblandade.
Är det svårt? Ja det är det!
Skall vi göra det ändå? Ja det skall vi!

Nu är nu. Gilla läget!

När det blir odramatiskt – det är då det händer.

School by http://www.flickr.com/people/elizabeth_albert Elizabeth Albert, on Flickr

Ungefär där så tänker jag "ja men precis så är det ju".
Idag kan man läsa en spännande artikel i Computer Sweden. En intervju med Patrik Hernwall som forskar om it och lärande. 

När han säger det som står i rubriken så känner jag igen mig. IT som ett naturligt verktyg i en modern skola i takt med tiden. Då är det inte svårt eller spännande och fräckt. Det är bara precis som vanligt. Som i den riktiga verkligheten. 

Att dagens unga inte har tillgång till samma information i skolan som utanför är ju bara en skandal. 

Idag är det naturligt att kunna kolla fakta när som helst och var som helst. När man tittar på film och undrar vad huvudrollsinnehavaren heter och om det inte var han som var med i den där filmen man såg förra veckan så kollar man det på sin telefon.  Men inte om du är i skolan. 
Om du vill veta hur långt det är till Göteborg så kollar du det i din dator eller telefon eller hur? Men i skolan gör man inte så. För där råder förra århundradets regler och teknologi. Böckerna äger. Nu tycker jag inte att böcker är fel alls. 

Jag älskar böcker! Men ärligt talat så gäller den kärleken väldigt sällan läroböcker för grundskolan. 

De är oftast nedkokade till närmast oigenkännlighet jämfört med den verklighet de försöker beskriva. Nu är det säkerligen ett oerhört svårt uppdrag att skriva en lärobok i historia. Bara att välja vad som skall vara med måste vara jättesvårt. Allt som står i läroböckerna finns dessutom på nätet. Fast med plussmeny och extra allt. Det är där läraren kommer in. För att förklara, strukturera och leda. Men en lärobok kan aldrig, aldrig bli lika bra som webben. Tänk dig vilka möjligheter det finns med animerade kartor. Animerade tidslinjer. Filmer. Faktatexter. Artiklar.

"Det är en väldigt trög organisation som är belamrad av olika åsikter, fördomar, föreställningar, politik – det är ett getingbo, säger han". 

Det är ju ett faktum som låter som en klyscha att vi jobbar med framtiden i skolan. Men gör vi? Jag tror att  Patrik Hernwall sätter fingret på något väldigt, väldigt viktigt där. 

"Den svenska skolan blickar inte längre mot framtiden. Vi offrar tusentals barn som riskerar att komma ut i en verklighet där det de lärt sig inte är relevant". 

Trög organisation som inte blickar mot framtiden. Det låter som urtypen för ett företag som snart kommer att gå i konkurs. Vi kan inte driva svensk skola som vi gjorde med de svenska varven. Det har vi verkligen inte råd med. Det har inte våra barn råd med. 
En relevant, verklighetsanpassad och framtidsblickande skola NU! För barnens skull. 

Hur kan man komma till så olika slutsatser Björklund?

Läser vad USA:s utbildningsminister skriver och häpnar över att det kan vara så långt från det Björklund skriver.
Hela färdriktningen är diametralt motsatt. Hur kan det komma sig? Man får väl helt enkelt fråga sig vem av dem som känns mest trovärdig och kompetent.

Jämför.

Arne Duncan på wikipedia

Jan Björklund på wikipedia

Militärhögskolan eller Harvard? Hmmmm.

Navelskåderi och lite katederundervisning

Mad scientist by http://www.flickr.com/people/adactio/ , on Flickr

Har suttit en stund och läst gamla blogginlägg. Tycker faktiskt att jag skriver en del kloka saker. Faktiskt lite överraskad. Tänker att det faktiskt är så där typiskt läraraktigt att vara så kritisk. Inte bara mot sig själv utan i allt. Vi problematiserar och analyserar. Granskar kritiskt och nagelfar. Nu menar jag inte att det i sig är fel.

En analytisk och kritisk hållning är en mycket bra sak för det mesta. MEN. Risken är att det blir för mycket av den varan. Risken är att det blir till handlingsförlamning. 

Krav på vetenskaplig dokumentation och bevis kan ju leda till att all form av nyskapande avstannar. Jag menar det är ju inte så att det forskas så där vansinnigt mycket inom skolområdet. Inte på sådant som direkt får konsekvenser i klassrummen i alla fall.
Nu går debattens vågor återigen höga inom skolan. Denna gång är det katederundervisningen som diskuteras. Förknippad med så mycket negativt att ordet i sig skapar en debatt som genast låser sig (att det är kontroversiellt var väl hela anledningen till att man valde det ordet).  Om man istället hade sagt det man menade, nämligen lärarledd undervisning, så hade det passerat obemärkt förbi.

Lärarledd undervisning är ju inget konstigt. Det är för mig och för säkert nästan alla andra något naturligt. Det innebär ju att läraren tar sitt ansvar och styr arbetet till att handla om det som det ska handla om.  

Det betyder inte förmedlingspedagogik. Det betyder inte att läraren som kan allt berättar för sin lärjunge hur det är. 
Ibland behöver man sådant i undervisning men för att nå längre än ren fakta så behöver man faktiskt involvera eleverna. Samhällskunskap utan diskussioner blir ganska meningslöst. Man lär sig inte simma genom att få tekniken berättad för sig. Man lär sig simma genom att simma. Så är det med de flesta saker. Därmed inte sagt att man även kan behöva teoretisera en hel del för att komma ännu längre. Men i vattnet måste man.

Egentligen vet vi ganska väl vad vi behöver göra i svensk skola för att nå bättre resultat. Frågan är bara hur vi skall finansiera det. Eller för att tala klarspråk.

Vi vet att vi behöver höja lärarlönerna för att rekrytera rätt personer. Vi vet att vi behöver lyfta såväl skolbyggnadernas skick som tillgången till datorer. Vi vet att vi behöver rekrytera bättre skolledare.  

Allt detta skall samtidigt göras utan att förändra finansieringen. Eller jo det gör man ju. Man sparar på skolan genom att man runt om i kommunerna låter bli att räkna upp skolpengen med inflationen. På så sätt sparar man utan att spara. Smart men dumt.

Man får vad man betalar för. Vi skall inte inbilla oss att vi kan betala för en folkabubbla och få en extrautrustad Audi. Eller betala för en PC och få en Mac. Så har världen aldrig fungerat.