IT eller riktiga möten?

Det är ju så att den här bloggen handlar om IT och skola. Det ÄR smalt och det är såklart meningen. Men det betyder att det kanske framstår som om jag tycker att det enda som eleverna skall pyssla med är att sitta framför datorn. Så är det inte!
Att jag inte skriver om det så väldigt ofta beror ju såklart på att det inte är det som är målet med den här bloggen. Jag gör här ett avsteg.

Det absolut viktigaste för ett framgångsrikt lärande i klassrummet är en bra lärare. Det handlar om kontakt, ledarskap och entusiasm.

I min drömskola finns det väldigt mycket kreativitet. Kreativitet som finner sitt utlopp i musik, teater, video, dikter, skrift och bild. Eller varför inte skapande av företag, organisationer, manifestationer, demonstrationer, konserter eller diskotekskvällar.
Mycket av det kan man använda datorer till om man vill men det är inget självändamål. Det viktigaste som finns är det mänskliga mötet.
Det finns dessutom ingen som helst motsättning i detta.

Datorn är alldeles fantastisk som socialt verktyg. Jag har träffat massor av människor tack vare den.

Jag har hållit kontakten med massor av människor som jag annars hade tappat bort.

Kan skolan välja att inte förhålla sig till sociala medier?

Efter att ha läst senaste numret av Skolvärlden så är jag ganska arg! Under rubriken "skolan på Facebook? Skolvärlden granskar elever och lärare online" så tar man upp ett antal frågeställningar som är relevanta för skolan. Problemet som jag ser det är att man enbart fokuserar på problemen. Det är genomgående i alla ämnen man tar upp. Utgångspunkten är att vi har ett problem här. Möjligheterna lyser med sin frånvaro. Till stor del beror detta säkert på urvalet av intervjupersoner.
Under rubriken "varför skall jag chatta med mina elever via nätet?" fortsätter det i samma anda. Läraren Ida Storoni menar att det är oprofessionellt att vara vän med sina elever på Facebook. Hon är glasklar " Jag är inte deras vän, jag är deras lärare". Jag håller inte med om det. Jag skulle faktiskt kunna vara lika tydlig åt andra hållet.

Att vägra se att sociala medier är en lika verklig del av världen som korridoren eller klassrummet är oproffsigt.

Att välja att inte se vad som händer på nätet är precis lika dumt som att blunda i korridoren. Därmed inte sagt att det är oproblematiskt. Precis som man inte i den riktiga världen kan ta av sig lärarrollen när man går på ICA och träffar föräldrar och elever. Lika lite kan man göra det på nätet. Facebook är inte en del av den privata sfären det är en del av världen ungefär som en vanlig gata eller ett torg. Om vi som lärare väljer att inte finnas med på dessa gator och torg så sköter vi inte vårt uppdrag.

Precis som vi inte lämnar eleverna vind för våg i korridoren så kan vi inte göra det på nätet.

Som lärare har vi en skyldighet att hålla oss uppdaterade inom ungdomskultur och deras värld. Inte minst för att det är en förutsättning för att vi skall kunna nå dem. Tala till bönder på bönders vis heter det väl? Om vi förnekar en så stor och viktig del av verkligheten som den digitala så kommer skolan mycket fort att helt att förlora sitt existensberättigande.
Det tycker inte jag är önskvärt. Gör du?

Skola i förändring kräver kompetenta lärare

Efter att ha deltagit i en spännande webbkonferens om öppna lärresurser så är där några funderingar som gnager mig lite.

Att läroboken är på väg ut tror jag är ganska bra på många sätt.

Man blir styrd av läromedlet och fastnar lätt i ett kvantitativt tänkande. Kursen skall hinnas med och sidor blir viktigare än kunskapen. Samtidigt ställer ett nytt arbetssätt nya och stora krav på läraren. Om man väljer att lämna den trygga hamn som läromedlen trots allt är så krävs det att läraren är kompetent i sitt ämne. Man behöver mer av kunskap helt enkelt.
Samtidigt så leder det till ett mer verklighetsanpassat och riktigt lärande. Det är självklart inte oproblematiskt.
Min egen erfarenhet är att det är värt det.

Undervisning byter ben och blir mer av lärande.

Elevinflytandet och elevengagemanget växer och lärandet fördjupas när man lämnar standardundervisningen och vågar ta ut svängarna.

I en svensk skolvärld som snart kommit ifatt den riktiga världen när det gäller tillgång till verktyget dator så kommer mycket att förändras. En del saker som att arbetssättet i många skolor kommer att bättre utnyttja kreativa möjligheter är bara kul. Men säkerligen kommer vi att upptäcka negativa konsekvenser på en del skolor.
Det viktigaste vi kan göra är att ge lärarna råg i ryggen och få dem att förstå att de alldeles oavsett datorkunskaper har en avgörande betydelse för sina elevers lärande. Inte som expert på datorer utan som frågeställare, ifrågasättare, påhejare, ledare och kravställare. Kort och gott som lärare.

Jag tror att vi är på väg mot ett språng.

Ett skutt i hur vi ser på lärande i det som vi kallar skola.
Jag tror att det kommer att bli roligare att vara elev och elever som har roligt lär sig mer. Jag ser framtiden an med glädje.

Skriva sig till läsning

Har idag haft förmånen att lyssna på Joachim Thornström och de erfarenheter som gjorts i Ystad kommun när det gäller att skriva sig till läsning. Sedan starten 2004 så har antalet deltagare i Ystad stadigt vuxit och omfattar idag ALLA! Fantastiskt inspirerande och bra presenterat av Joachim fick vi följa hur man tänkt och gått tillväga.

Det som är speciellt intressant är att hela det här konceptet bygger på enskilda lärares erfarenheter och vilja att testa i praktiken. "Det funkar" verkar vara ett återkommande uttryck.

Ofta i skolans värld är det tvärtom. Nya pedagogiska idéer kommer ofta uppifrån. Det är från högskolorna (PBL?) och skolverket som det initieras. Här verkar det som det kommer underifrån. Från praktikerna. Ännu så länge forskas det inte på detta i Sverige men vi får hoppas att någon förbarmar sig och tittar på det från ett forskarperspektiv.

Att det i en värld där i princip allt som skrivs idag skrivs på dator, fortfarande är pennan som regerar i klassrummet framstår för mig som märkligt.
Jag kan faktiskt inte köpa att så mycket tid läggs på att lära våra barn att skriva för hand.

Dessutom är det ju så att massvis med barn varje dag går till skolan för att misslyckas med att skriva en snygg handstil (jag gjorde det under 12 år). Inte berodde det på att jag inte hade något att berätta.

Pennan begränsar datorn befriar?

1-1 krockar med ekonomin

Vi är på väg att ta steget in i 1-1 i Lunds kommun. I IKT-planen står det att vi ÄR en sådan kommun men det är ju så klart en målsättning (populärt uttryck så här i valtider). Det är nu när visionen krockar med den bistra ekonomiska verkligheten som jobbet skall göras. Man kan ju faktiskt göra annat för pengarna om man vill. Frågan är om vi egentligen har något val. Jag tror inte det.

Om vi vill bedriva en utbildning som ger eleverna det som de behöver för att klara sig i sin samtid och framtid så kan vi inte förneka att resten av samhället har lämnat blyertspenna och suddgum. Lärobok och OH-apparat. Häst och vagn.

Herregud det är bara ett verktyg. Fast det är det verktyg som gäller idag och i morgon. Vi vill ju inte ha framtida medborgare och medarbetare som inte kan det basala. Eller?
För mig är detta ett ickeval. Det är en förutsättning. Att vi från skolan värld har ett uppdrag att kommunicera till våra politiker att datorer är dyrare än pennor är tråkigt. Man tycker ju att även de borde inse det.
Men det gör inte politiker för för dem är skolan kostnader som de har i uppdrag av sina väljare att hålla nere.

Vad jag skulle önska är mer av visioner och framtidsfokus på alla nivåer av svensk skola.

Från de enskilda lärarna och rektorerna ända upp i riksdag och regering.
På EU-nivå är det redan formulerat. Digital kompetens är ett av åtta mål som skolan skall arbeta mot.
1-1 är inte ett hinder att övervinna det är en omständighet att ta hänsyn till. Ett grundläggande verktyg för lärande.

Kvantitet eller kvalitét

I dag funderar jag över om det inte är så att vi i skolan behöver skifta fokus. Det är så ofta vi fastnar i kvantitet. Boken skall man hinna igenom. Punkt. Annars har man ju inte gjort hela kursen. Men kanske skall vi lärare bara släppa det och i stället börja fokusera på kvalité istället. Fundera mer över metalärandet kanske. Tillgång till information har vi idag obegränsat och det gör att vi måste fundera mer över lära att lära än något annat.

Facebook och skolan

Facebook och skolan är ett intressant diskussionsområde för oss lärare. Skall man eller skall man inte vara vän med sina elever?
För mig är det enkelt. Självklart skall man vara vän med sina elever! Det får ju såklart konsekvenser. Man kan inte skriva om vad som helst då. Men det kanske man inte skall i alla fall.

Jag tror att vuxnas närvaro är precis lika viktig på Facebook som i korridoren.

Fallet Bjästa har väl mycket tydligt visat hur fel det kan bli när vuxenvärlden blundar eller avstår från att delta.
Jag tror att ungdomar uppskattar och behöver vår närvaro.
Något som har förvånat mig är hur extremt lite fula ord, påhopp och mobbing jag sett på Facebook. När jag någon enstaka gång sett något som jag tyckt gått över gränsen så har jag argt påpekat det. Varje gång har jag mötts av samma svar. Men hallå fattar du inte att vi bara jäklas på skoj. Jag har helt enkelt inte fattat sammanhang och ironin.

Oftast är tonen uppmuntrande och positiv.

Man lyfter och förstärker varandra. Är någon ledsen så tröstar man. Är någon glad så gläds man tillsammans med den personen.
Facebook är helt enkelt en positiv del av många (de flesta) ungdomars liv.
En annan sak som överraskat mig är att gamla elever gärna upprätthåller kontakten med mig. Inte så ofta eller mycket. Men en liten kommentar här och där. De följer mina äventyr och jag deras. Relationen hålls levande på ett sätt som var omöjligt (eller i vart fall ovanligt) innan Facebook. Jag tycker att det är en rikedom att ha så många kontakter som hålls levande. Facebook är en källa till massor av kunskap som vi som jobbar i skolan har nytta av. Som min kollega P-O uttryckte det idag på klingande dalmål.

"Jag vet när jag går till en lektion vad som hänt och kan ta upp det".

Tänk så fantastiskt!

Spännande med Stephen Heppell

Snubblade över den här intervjun med Stephen Heppell. Spännande att lyssna på den mannen och fundera över hur vi gör med vår skola. Möjligheterna är ju stora om vi bara väljer att se dem och bejaka dem. Vi ÄR duktiga på att problematisera.

Vad vi behöver bli BÄTTRE på är att möjlighetisera!

Vi befinner oss i en storm av utveckling och nyskapande som knappast kommer att avta. Svaret på det är INTE att regrediera och krampaktigt hålla fast i blyertspenna och papper. När "change is the only constant" är det det vi måste lära eleverna att hantera.

Livet blir roligare med ljudeffekter

Under förra året plågade jag mina elever med att krydda lektionerna med lite ljudeffekter. Ja jag vet att det kanske låter lite konstigt men jag kunde helt enkelt inte låta bli.
Jag hittade den helt underbara sidan Instants! Collection. Sidan är full av knappar att trycka på och varje knapp frambringar ett ljud.
Knappen Halleluja döljer till exempel Hallelujakören ur Händels Messias. Helt oemotståndlig att trycka på i samband med att man läser om hur Jesus kom till världen (eller när någon svarar rätt på en fråga för all del).
Knappen Shut up kan ju också komma väl till pass.
Samlingen ljud sträcker sig från film till dataspel och Youtubeklipp och tillbaka igen. De flesta vet ungdomarna mer om än vad jag gör. Som att Kame hame ha är från mangan Dragonball.



Vid rätt tillfälle är det hur kul som helst. Många skratt har det blivit. Kanske något att muntra upp arbetsplatsträffarna med?

Tack Kullaviks Montessoriskola!

Härligt att träffa lärarna på Kullavikskolan!
En dag om hur man använder datorn i skolan med många bra frågor och funderingar. Definitivt en skola där jag skulle kunna tänka mig att arbeta fast det är ju lite långt att pendla....

Jag hoppas att jag lyckades väcka ert intresse och kanske kunde komma med en del tips utifrån mina erfarenheter.

Sharing is caring glöm nu inte det.