Kauhajoki och censuren

I gårdagens CS (computer sweden) kunde man läsa en intressant ledare om självmord och internet. Det finns sajter på nätet som handlar om det mesta mellan himmel och jord. Även om självmord. En del av dessa är sådana som uppmuntrar till självmord. Förkastligt? Ja! Skall de förbjudas? Nej!
Som ledarskribenten så väl uttrycker det "Självmordsbenägna unga människor behöver vård – inte inskränkningar i yttrandefriheten."
Ryggmärgsreflexen är ju såklart att man vill förbjuda för att förhindra att sådant här händer. Men det är bara att reagera på symptomen inte att gå till botten med och bota sjukan. Vad de unga behöver är kloka vuxna med stora öron! Ungdomar behöver någon att prata med så att de inte fastnar i mörka och farliga tankar. De lever i en tid där det är lätt att tro att vi lever i den farligaste av tider. Men så är inte fallet. Vi matas ständigt av domedagsprofetiska uttalanden. Om jorden inte går under av ett svart hål skapat av partikelacceleratorn i CERN så kommer den globala uppvärmningen att ta kol på oss. Det är förstås också en typ av sanning men knappast den enda. Att som ung växa upp i Sverige innebär också att man bor i ett av världens rikaste länder i en värld som är mer fredlig och mindre hungrig än någonsin tidigare. Det betyder att man går en mycket ljus framtid till mötes.
Den bilden måste dagens elever och ungdomar också få möta.
Det är desperata människor som begår sådana här vansinnesdåd. De blir inte färre av fler övervakningskameror och inpasseringskontroller. Där delar jag inte åsikt med
Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladet. Jag tänker i stället på ett citat från TV-serien
Arkiv X. "när blev du paranoid?". "när de började förfölja mig!". Ett öppet samhälle är, tror jag, mindre benäget att skapa rädda och desperata människor.