Ledarskap och fokus på det som fungerar

Läser en sak i DN som får mig att tänka lite.

Framgångsrika skolreformer har, hävdar Michael Fullan, haft ett fåtal tydliga mål och drivits med tydligt stöd från den högsta politiska ledningen. Men de har inte varit ensidigt toppstyrda utan i hög grad byggt på att rektorer och lärare varit medskapare av det nya. Lokala politiker, rektorer och lärare har involverats i ett gemensamt projekt som handlat om att identifiera vad som fungerar och vad som inte gör

Vad som funkar verkar det vara ganska dåligt med koll på i svensk skola. Man kan faktiskt undra varför det är så. Dels beror det ju på att vi är ganska dåliga på att berätta vad vi gör i skolan. Vi har ett gigantiskt kommunikationsproblem där. Skolan ser ju inte ut idag som den gjorde för trettio år sedan. Dagens föräldrar känner inte igen sig. Den skola de gick i var inte målstyrd utan betygen fördelades efter normalfördelningskurvan.

Den som kunde boken utantill fick femma. Det var en till viss del lättare skola att genomskåda. Det var väldigt tydligt vad som krävdes. 

Jag har haft många förvånade och arga föräldrar på föräldramöte när jag hållit upp läroboken och sagt "kan du allt som står i denna så har du godkänt". Det borde ju enligt den gamla referensramen vara MVG.

Ett problem vi har att brottas med är att kontakten med forskningen är väldigt svag i svensk skola. Eller om det kanske är tvärt om?

Forskningen kanske har väldigt dålig kontakt med svensk skola? 

Mycket av diskussionen inom lärarvärlden de senaste 100 åren (eller om det bara är 20) handlar om dalande status och löner. Väldigt lite i jämförelse har handlat om lärande och vad som funkar. Som om det var så att vi redan visste det och nu bara hade att förvalta. Men så är det ju inte.
Skolan måste hela tiden vara på tårna och fundera över vad vi gör och varför. Vilka kompetenser är det som behövs i morgon och tiden där efter.

Hur blev det så? Detta behöver vi ändra på. De som skall leda förändringen är så klart rektorerna. Kan de det? Har de koll på vad som är viktigt i morgon och den senaste forskningen. Jag tror inte det. Den normale rektorn är i mångt och mycket en förvaltare. Den ojämförligt viktigaste uppgiften som en rektor har är att klara budget. Nu menar jag inte att detta är oviktigt på något sätt men DET VIKTIGASTE kan det väl ändå inte vara. Nog borde man kunna ha ekonomer som sköter den biten.

Det VIKTIGASTE borde vara det som heter pedagogiskt ledarskap. 

Och om de nu har koll på den senaste forskningen vad säger den då? Ja självklart en massa konstiga saker som inte alls stämmer överens med den skoldebatt som råder i Sverige. Det är inte lätt att jobba på Sveriges största arbetsplats helt enkelt.

Att tidigare betyg är bra innebär inte att ännu tidigare och ännu mer av betyg vore bättre. Skolan kan även få ett övermått av nationella prov och andra krav på utvärdering från central nivå. Utvärdering tar energi. Blir den mycket omfattande undergräver den lärarnas själständighet och förtar deras arbetsglädje. 

Det verkligt viktiga är ett ledarskap från utbildningsdepartementet ned till det enskilda klassrummet som genomsyras av frågor som:

Vad kan vi lära av våra egna misstag? Hur kan de skickligaste lärarnas metoder spridas till andra? Vad kan skolorna lära av varandra och Sverige av erfarenheterna i andra länder?

Vad vi kan konstatera är att vi i Sverige är bra på vissa saker. Det är där vi skall bygga vidare. Inte fokusera på det som andra kan göra bättre. Att kunna skolboken utantill ger kanske höga poäng i internationella undersökningar men är knappast vägen in i framtiden.
Vi har arbetsglädje i svensk skola. Eleverna trivs riktigt bra i sina skolor. Det är knappast negativt. Det tyder på att de ser mål och mening med att vara där. Vad som behövs är mer av öppenhet och nyfikenhet. Att skolan tar klivet från den slutna klassrumsvardagen och ut i verkligheten. Det är så enkelt att ta det steget idag.

IT ger massor av möjligheter att dela och visa. Skapa och skapa om. Det är där möjligheterna för att utveckla svensk skola finns. 

Men det börjar i mötet mellan lärare och elev. Mötet människa till människa. Därför är bra lärare det viktigaste som finns. De skall ha massor av uppmuntran och hög lön. Det är en bra början.

1-1 krockar med ekonomin

Vi är på väg att ta steget in i 1-1 i Lunds kommun. I IKT-planen står det att vi ÄR en sådan kommun men det är ju så klart en målsättning (populärt uttryck så här i valtider). Det är nu när visionen krockar med den bistra ekonomiska verkligheten som jobbet skall göras. Man kan ju faktiskt göra annat för pengarna om man vill. Frågan är om vi egentligen har något val. Jag tror inte det.

Om vi vill bedriva en utbildning som ger eleverna det som de behöver för att klara sig i sin samtid och framtid så kan vi inte förneka att resten av samhället har lämnat blyertspenna och suddgum. Lärobok och OH-apparat. Häst och vagn.

Herregud det är bara ett verktyg. Fast det är det verktyg som gäller idag och i morgon. Vi vill ju inte ha framtida medborgare och medarbetare som inte kan det basala. Eller?
För mig är detta ett ickeval. Det är en förutsättning. Att vi från skolan värld har ett uppdrag att kommunicera till våra politiker att datorer är dyrare än pennor är tråkigt. Man tycker ju att även de borde inse det.
Men det gör inte politiker för för dem är skolan kostnader som de har i uppdrag av sina väljare att hålla nere.

Vad jag skulle önska är mer av visioner och framtidsfokus på alla nivåer av svensk skola.

Från de enskilda lärarna och rektorerna ända upp i riksdag och regering.
På EU-nivå är det redan formulerat. Digital kompetens är ett av åtta mål som skolan skall arbeta mot.
1-1 är inte ett hinder att övervinna det är en omständighet att ta hänsyn till. Ett grundläggande verktyg för lärande.

Vikten av att skolan ställer frågor och inte bara ger svar

Lyssnade som vanligt på sommarprataren i P1. Idag Håkan Lans uppfinnare (här är programmet). Han pratade om många spännande saker men det som jag fastnade för var när han pratade om skola (såklart). Han betonade vikten av att arbeta med frågor. Alltså inte berätta hur det är utan att ställa frågor som eleverna själva söker svar på. För honom handlar det om att inpränta ett vetenskapligt förhållningssätt. Han betonade vikten av att inte svara direkt utan fundera. Ordet som han inte använde men som han använt om han var lärare var reflektera.

Att tänka, pröva, omvärdera och reflektera. Sedan redovisa vad man kommit fram till.

Detta fick mig att tänka på Stephen Heppel. Han har sagt i någon film att internet inte är nu utan nästan nu. Helt enkelt ett perfekt ställe för att tänka, fundera, reflektera och sedan skriva.
Klassrummet är nu medan klassrummet på nätet är nästan nu. Båda har sina fördelar och nackdelar. Men genom att de kan komplettera varandra så kan vi nå längre.
Jag har själv provat detta under ett par år och blir alltid lika förvånad över att elever som inte fullt ut kommer till sin rätt i klassrummet kan lysa när man ger dem möjlighet att verka i nästan nu.
Att arbeta med att ställa frågor istället för att ge svar kan säkert upplevas som väldigt svårt av en del lärare som är vana vid att vara de som sitter inne med svaren (och ofta frågorna med).
Att arbeta med att ställa frågor kan knappast påstås vara ett nytt sätt att arbeta eller ens särskilt revolutionerande. Sokrates mina damer och herrar jag säger bara Sokrates. När jag läser frågorna som jag hittade här så tycker jag att det känns som att de skulle kunna vara komna från mitt klassrum.

Inte visste jag att det var i Sokrates anda jag undervisade.

Men nu så här i efterhand så känns det ganska bra måste jag säga. Tänk om det hade varit jag som varit först. Ereniuska frågor skulle väl kunna funka.

Ledarskap. En underskattad del av lärarens kompetenser.

Att undervisa är en ofta svår uppgift. Att leda människor från det trygga till det okända och förändra deras tänkande och deras världsbild är svårt. Det förutsätter många saker. Du kan ju inte lära någon någonting. Det personen själv som måste lära sig. Detta förutsätter en del saker som vi inte ofta tänker på.
Vikten av marknadsföring. Lärare har mycket att vinna på att studera hur man inom reklambranchen jobbar med att vinna kundernas gillande. Vi är vare sig vi vill eller inte nämligen säljare. Konkurrensen är mördande och allt för ofta får vi se oss besegrade i kampen om våra elevers intresse. Vi kan komma med hur genomtänkta och roliga lektioner som helst och ändå falla platt inför en klass som bara längtar efter mat. För att nå fram så är det inte dumt att ta till knep. Alla lärare vet detta. Om ingången är spännande så väcker det intresse.

Reklam är skapande och spridande av information som har till syfte att lysa upp och skapa uppmärksamhet runt idéer, varor och tjänster, samt påverka och ändra människors åsikter, värderingar eller handlingar

http://sv.wikipedia.org/wiki/Reklam

Ledarskap är förmågan att skapa mening och motivation kring den givna uppgiften. Det är också att skapa det lugn och den trygghet som gör det möjligt att utveckla nya kreativa tankar. Det gör man inte i en handvändning.
Ett gott ledarskap kräver engagemang och ett genuint intresse för medarbetarna (eleverna). Allt annat genomskådas snabbt. Det kräver att man vågar visa vägen och är den som går längst fram. Man måste ju leva som man lär. Om man vill lära eleverna nyfikenhet så måste man själv vara nyfiken. Om man vill lära eleverna att ifrågasätta så måste man själv ifrågasätta och stå ut med att ifrågasättas.
Det är inget lätt jobb vi har. Men det är kul!

Tekniken i skolan mål eller medel.

Som så ofta när vi diskuterar IT på vår skola så fastnar det i plattformar och vissa speciella verktyg (smartboard).
Tråkigt tycker jag. Plattform i sig är ganska ointressant. Det är vad man gör och hur man gör det som är det intressanta. PC eller Mac är ganska ointressant egentligen. Vad vi vill ha är fungerande, snabba och välutrustade datorer så att vi kan vara kreativa.
Som det är idag så sitter vi fast i en väldigt låst och trög organisation. IT avdelningen har gjort sitt bästa men det betyder att vi har en väldigt säker installation vilket tyvärr även betyder att den är väldigt oflexibel.
Testar sedan någon vecka en Mac och är väldigt positiv. Snabb, stark och välfylld med verktyg som underlättar kreativiteten. Helt enkelt lättarbetad. Van som är att det tar lång tid att installera ett program man behöver så är det underbart att stå utanför kommunens plattform.
Ja och så är den snygg också.
Den bara funkar och den startar när jag öppnar locket. Det gillar jag.
Med detta sagt om teknik som jag egentligen inte skulle skriva om så är det dags att fundera över det som är viktigt.
Hur vi gör.....
Med ny teknik kan vi bygga ett lärande som blir mycket mer reflekterande och djupare än det som sker idag. Läsa i boken är inte fel men det skall vi göra för att vi sedan skall använda det vi läst till något. Det är först då som det finns en anledning att lägga det man läst på minnet. Om vi använder den fakta vi tar till oss för att forma åsikter och ståndpunkter så skapar vi kunskap. Vi får dessutom möjlighet att stöta och blöta denna nya kunskap med andra. Vi får testa om det vi kommit fram till håller även i mötet med andras kunskap. Den dynamik som då uppstår leder till ett lärande som når helt andra höjder och djup än "läs boken och svara på frågorna".
9d har varit där. Deras funderingar och diskussioner på Ningen har lett till djupare och kvalitativt högre lärande än det hade gjort annars. Jag är stolt över dem och mycket glad.
Bra jobbat 9d!

Mycket på gång i skolvärlden

Det händer vansinnigt mycket i skolvärlden just nu. Nytt avtal skall skrivas och partern står väldigt långt ifrån varandra. Arbetstiden står i fokus och lärarna i Sverige kokar. Budet är 40 timmar per vecka och 5 veckors semester.

Att detta skulle vara en "hit" för arbetsgivarna har jag mycket svårt att tänka mig. Att det skulle vara till gagn för eleverna tror jag inte alls. Jag tror att det kan finnas två möjliga förklaringar till att arbetsgivarna driver den frågan. Antingen för att de på allvar tror att lärarna skulle kunna göra nytta i skolan utan elever. Eller att det är en taktisk fint för att kunna driva igenom ett nollbud. "Ni fick ju sommarlovet". Om det är nollbudet som är målet så varsågod jag funderar redan på att lämna yrket. Jag har haft många jobb men aldrig ett som varit så krävande som läraryrket. Det finns andra jobb.

Om det handlar om att lärare skulle kunna göra en massa bra saker som för skolan framåt när eleverna inte är i skolan så är det ju en vacker tanke. Jag tror absolut på att vi skulle kunna använda sådan tid till fortbildning och skolutveckling. Vad man då har missat är att detta kostar pengar. Bra föreläsningar är inte gratis. Eller är det så att jag skall läsa de böcker som jag läser på sommarlovet i skolan? Leder det till någon förbättring att lärarna gör detta på plats i skolan istället för i hängmattan. Jag tror inte det. Tvärtom. Läraryrket är ett kreativt yrke. Kreativitet förutsätter frihet. Jag är mer kreativ och tänker bättre i min hängmatta än på en stol i en sommarsvettig skola där fläkten är avstängd.

Om jag hade trott att mina rektorer är bättre lämpade än vad jag är att fortbilda mig själv så hade jag gärna sett att de tog över det ansvaret från mig. Men jag tror inte att de vet det bättre än vad jag gör. De har andra kompetenser och andra kvalitér. Men några fantastiska fortbildare är de inte.

En representant för Sveriges kommuner och landsting (SKL) stod på allvar och argumenterade för att lärarna måste effektivisera till exempel planerandet och förberedandet av lektioner. För mig framstår det som höjden av okunnighet. Det visar en syn på kunskap som är hissnande naiv. Som om jag på fullt allvar skulle gå in och ställa mig inför en klass och säga Pelle kan väldigt mycket om det ämnet vi nu skall diskutera så han har läst på om den senaste utvecklingen av ämnet i fråga och har gjort en planering. Jag har ju inte själv inhämtat några kunskaper i ämnet så ja vi följer väl hans planering.

Det har väldigt lite gemensamt med den verklighet som jag möter som lärare. Jag kan gå in med tanken att jag skall hålla en lektion om Hinduismen och landa i mycket mer spännande och viktiga diskusioner om människovärde och rättvisa med utgångspunkt i dödsmisshandeln i Landskrona. Så ser verkligheten ut. Skall jag då som lärare säga att just den senaste veckan så hade jag inte ansvar för samhällskunskapen så jag har inte förberett mig på det....

Det går inte att effektivisera inlärning på det viset. Varje individ måste erövra sin egen kunskap. Det gäller inte bara för barn utan även för vuxna. Ja till och med för lärare.

Jag kan inte låna någon annans hjärna så jag måste faktiskt ha gjort de kunskaperna till mina.

Annars så är det ju en kul idé. Kanske kan eleverna få göra likadant. "Lessen majjen men jag svarar inte på frågor i historia den här veckan. Vi har effektiviserat inlärningen och Kalle är bättre på historia så han gör våra prov den här veckan". Snacka om att vi kommer att kunna effektivisera och höja betygssnittet!

Korkat helt enkelt. Som lärare är man ständigt på jobbet så till vida att man söker kunskap och ser till att hålla sig uppdaterad i sina ämnen. Som lärare i historia, religion, samhällskunskap och geografi så ser jag inte bara på nyheterna. Jag sitter hela tiden och funderar över hur jag skulle kunna använda detta i min undervisning. Får jag då räkna in detta i mina 40 timmar? Knappast eller hur. Men det är lektionsförberedelse lika fullt.

Som lärare står du ständigt inför en publik. Du är ansvarig för att leda en form av teater. Du skall väcka nyfikenhet. Skapa lugn. Utmana dina elevers tänkande. Hur många kan tänka sig att ställa sig framför en publik och göra detta utan att få en rimlig chans till förberedelse.

IKT-strategi nationellt och lokalt

Lund har fått en ny IKT-strategi vilket gör mig mycket glad. Den är ambitiös och siktar precis så högt som vi i Lund bör göra. Vi skall ligga i framkant. Lund är en knutpunkt när det gäller såväl utbildning som IT. Självklart skall vi i Lunds skolor ha tillgång till den senaste tekniken. Nu står det där med tydliga bokstäver på vitt papper.

All personal ska ha en egen bärbar dator. Alla elever ska ha tillgång till
en
egen bärbar dator.
Övrig teknisk utrustning som t.ex. handdatorer,
kameror, mobiltelefoner,
gps, interaktiva skrivtavlor och annat som behövs
för ett utvecklingsorienterat
arbetssätt ska också finnas tillgängligt i
verksamheten.

Kanon! Då behöver vi inte argumentera och debattera det mer utan kan diskutera det som är viktigt att diskutera. Metoder och pedagogik!
Jonas Hällebrand är inne på samma linje.
Datorn är bara ett medel inte målet i sig. Det som är intressant är vad man kan göra med den. Kommunikation och samarbete. Skapande och kreativitet.
Killebäckskolan är på väg in i ett EU-projekt som handlar precis om detta. Vilka möjligheter till lärande!
Lika glädjande som det är att Lund är på rätt väg. Lika rädd blir jag när jag tänker på att det självklart finns kommuner där detta är långt bortom horizonten. I Computer Sweden kan man läsa att det efterlyses en nationell IT-strategi. Skolan ligger långt efter och det behövs krafttag för att komma ikapp övriga samhället. En kraftfull nationell strategi behövs för att säkra att våra elever får en likvärdig utbildning och tillgång till världens viktigaste verktyg för lärande. Det är en skam att så mycket av skoldebatten handlar om att beslagta och begränsa elevernas kommunikationsmöjligheter och så lite om hur vi kan öka kommunikation och lärande i en komplex digital värld.
Nationell strategi NU! Jag har svårt att se att man kan låta bli. Fast Björklund är kanske inte så intresserad av redskap för lärande. Han pratar hellre om ökad kunskap genom fler prov. Fast vem vet vad han menar med kunskap. Jag vet inte vad han har för kunskapssyn fast det vet kanske inte Björklund heller?

Kunskap vad är det egentligen? Är vi överens?

Läser P J Anders Linders ledare på Svenska Dagbladet kunskapsskolan står på spel. Han hyllar Björklund för att han "varit målmedveten och drivande och initierat stora förändringar för arbetsro och ökad kunskap."

Jag tycker inte att han har gjort det. Inte i sin politiska retorik i alla fall. Ordning och reda och ökade maktbefogenheter för lärarna är inte vägen till kunskap. Självklart tycker även jag att det skall vara lugn och ro i klassrummet. Utan det så kan inget lärande äga rum. Men det uppnås av varje enskilld lärare inte genom att man stiftar lagar eller regler. Det skapas i relationen mellan lärare och elev. Den lärare som inte får respekt av sina elever har uppenbarligen ett problem att lösa. Den tiden då det fungerade att peka med hela handen och eventuellt risa upp den som inte gjorde som man sa är för alltid borta. Det skall vi vara glada för. Metoderna måste helt enkelt se anorlunda ut 2010. Respekt är inte längre något man får genom sin tittel utan något som man måste förtjäna. Detta är inget enkelt utan en av de svåraste delarna av läraryrket. Det handlar om gruppdynamik, psykologi och pedagogik. Det är otroligt svårt och en skön konst som praktiseras varje dag i varje klassrum med mer eller mindre lyckat resultat. Varje lärare kan berätta om lyckade eller mindre lyckade episoder.

Björklunds kunskapssyn hade det varit intressant att få reda på. Om han har någon så har han inte berättat om den. Med tanke på den politiska retorik som lämnar hans mun så verkar det vara mätbara faktakunskaper som är viktigast att förmedla i den svenska skolan. Jag tror att det är helt fel väg att gå. Fakta känns så 1900-tal.

Fakta behövs men är det något man skall lära sig utantill? För att sedan rapa upp på ett prov? NEJ! Fakta är något man använder sig av för att skapa sig kunskap om världen med. Men fakta är föränderligt och knappast den sanning som Björklund kanske önskar. Med en uppkopplad värld så är fakta något man kan hitta i realtid. Det förändrar vad skolan bör inrikta sig på. Det är mycket viktigare med metakunskap än med fakta. Mer svårbedömt och mycket, mycket viktigare.

PJ ANDERS LINDER avslutar sin ledare med följande ord "uppenbarligen får alldeles för många elever ut alldeles för lite av sina skolår." Det kan jag verkligen hålla med om. Aldeles för många elever i Sveriges skolor går i samma skola och får matat sig samma undervisning som sina föräldrar. Detta trots att möjligheten att i grunden ändra skolans arbetssätt finns. Resten av världen har redan genomgått den förändringen. Det kallas IT och används inte minst av SvD. Det är bara i skolan som vi är kvar i 1900-talet. Ja och i hjärnorna på dem som tycker och tänker om den svenska skolan.

Dagens kunskapssyn är förlegad

Vad det är skönt att man inte är ensam om att tycka att kreativitet är viktigare än allt annat! Fredrik Svensson från Rektorsakademien intervjuas i Computer Sweden.

Jag håller inte riktigt med honom om att hela skolsystemet bygger på "rätt eller fel" Men det kan ju vara filtrerat genom journalisten förstås. Jag håller med om att mycket av undervisningen är sådan. Men LPO 94 är inte sådan. Den kunskapssyn som den förmedlar gillar jag. Men det är alldeles för sällan som LPO 94 har nått ut till klassrummen. Och det är förstås en mycket stor skandal och ett gigantiskt problem.

– Företag som skapar ett lärande förhållningssätt baserat på de här begreppen
har lättare att klara omställningen.

Det gäller ju verkligen skolor med. Märk väl det är inte bara eleverna som skall lära i skolan. Lärarna är precis lika mycket i behov av att ändra inställning. Det är dags att inse att lärarutbildningen bara var ett första steg. Det är livslångt lärande som gäller. Jag vet att vi är många lärare i vårt avlånga land som blev lärare av just den anledningen. Det är vi som måste höras i debatten. Det handlar inte om kepsar, mobiltelefoner och ökade maktbefogenheter. Om vi vill göra skolan bättre och höja lärarnas status så börjar den förändringen i lärarens inställning till förändring. En kompetent och kreativ lärare får respekt!

Heja Fredrik! Kör på!

För en modern, rolig och otroligt kunskapsintensiv svensk skola.

Läs hans blogg FredrikBloggen

Vackert skrivet

Jag har läst detta några gånger nu och varje gång tänkt att precis så är det. Lars Johnsson på Skogstorpsskolan i Falkenberg sammanfattar varför man väljer att bli lärare.

Jag valde det här yrket en gång i tiden för att jag aldrig ville stagnera. Jag
ville få ett livslångt lärande! Jag lär nytt och jag lär om, av och genom mina
ämnen, mina kollegor, mina elever och genom de utmaningar jag ställs inför. Den
digitala tekniken är en sådan utmaning! Kan man som lärare låta bli att anta den
utmaningen? Får man som lärare låta bli att anta den utmaningen?

Jag tycker att det är vackert på något sätt. Livslångt lärande är vackert och kanske meningen med det hela om man får lov att vara lite filosofisk.

Året då det vänder? 2010. A new hope...

Så här ett år efter att skolan där jag arbetar brann ner så är det inte utan en viss stolthet man kan konstatera att vi är riktigt bra på att trolla med knäna.

Min förhoppning är att det nya året kommer att vara en revolutionerande resa från en skola hårt bunden och styrd av läromedlet till en friare och mycket mera verklighetsbaserad.

Som det har varit så har metod och val av läromedel varit ganska styrt. Av den enkla anledningen att det enda vi har haft tillgång till är läroboken och den kunskap som finns i lärarnas hjärnor. Säkert en hel del såklart men långt ifrån det som borde känneteckna en modern skola om jag fick bestämma.

I varje ficka på dagens högstadieelever hittar man en mobiltelefon. Med en sådan kan man nå den största publika samling information som världen någonsin har sett. Internet. Det har inneburit en revolutionerande förändring av samhället. Det som tidigare var förbehållet de få utvalda och utbildade kan idag nås av alla. Detta innebär inte att utbildning har blivit mindre värt. Tvärtom. Men det får konsekvenser för vad vi bör lära ut och vad eleverna bör lära in.

Jag kan en del telefonnummer i huvudet. Ja det är bara att erkänna. De flesta av dessa är förvisso ganska inaktuella. De är nummer till kompisar eller egentligen till deras föräldrar (de har ju liksom jag flyttat hemifrån för länge sedan). Nya nummer kommer jag aldrig att lära mig. De finns ju i telefonen (mobilen) eller på hitta.se.

Likadant är det med skolan. Den typ av information eller fakta som var viktig att kunna en gång i tiden kan idag lätt nås med några knapptryckningar på telefonen. Vi kan väl kalla det för kvantitativa kunskaper. Sådant som de flesta av oss födda innan LPO 94 har ägnat hela vår skoltid till att lära in utantill och sedan rapa upp på provet.

Sådan kunskap blir allt mindre viktig att kunna just utantill. Det är inte där vi skall lägga kraften. Finna, söka, värdera och analysera känns mycket, mycket viktigare. Att man sedan lär sig en massa fakta medan man gör detta är ju en positiv bieffekt som jag knappast beklagar. Men fokus bör ligga på användandet och skapandet av kunskap snarare än repeterandet av gammal kunskap.

Man lär ju medan man gör.... Det vet varenda en som någonsin har gett sig på att göra något.

Teknologin och då fram för allt användandet av IT i skolan idag är väldigt begränsat. Mycket beroende på okunskaper hos lärarna men även på att lärarna inte har fått chansen att på alvar ta del av den omdanandekraft som IT utgör. Om du har en dator och tretti elever hur skall du då kunna lägga upp en undervisning som inefattar användandet av ny teknik? Eller tio datorer på trettio elever?

Ja hellre tio men ändå. Ingen skulle komma på den enfaldiga idén att bara dela ut tio pennor till eleverna att dela på. Eller tio böcker. "Ni får turas om"

NEJ!

En dator per elev är inte orimligt. Det är en nödvändighet. Helt enkelt en ganska rimlig förutsättning för lärande. Precis som tillgång till penna och papper när det behövs.

Jag förutsätter att Lunds politiker och skolledare inser det i år och ger oss chansen att komma igång så fort som möjligt.

Allt annat känns ju ganska orimligt. Det är ju världen utanför skolan (den där datorn är arbetsverktyget) som vi utbildar våra elever för. De kan ju inte bli lärare allihop.

Framtiden för oss lärare. Möjlighet eller skräck?

I en film jag såg för inte så länge sedan säger Stephen Heppel att vi ser "the end of education and the dawn of learning". Jag tycker att det är kul sagt. För det är ju faktiskt inte vilken utbildning du har utan vilka kunskaper och kompetenser du besitter som är avgörande. Nu kan man ju invända att utbildning i sig inte är fel. Det är ju någon form av garanti för att en person besitter vissa kunskaper. Men lika fullt sätter det fingret på något viktigt. Lärande sker inte bara i skolan/universitetet. Det sker hela tiden. Skolan är idag väldigt dålig på att ta tillvara de ungas hela verklighet och därmed det de faktiskt kan.

Hur skall vi som lärare då förhålla oss till detta. Som lärarfacken? Kräva legitimation och exklusivitet. Eller höjer man statusen på läraryrket på andra sätt? Stig-Roland Rask på KK-stiftelsen skrev för ett bra tag sedan i sin blogg att lärarnas förlorade status är förknippad med att vi inte längre är moderna. Vi står inte längre för modernitet utan något ganska gammalt och mossigt. Det går ju att ändra på för all del.

Hur råda bot på detta då? Jag tror att Fredrik på Rektorsakademien är något på spåret i sitt senaste blogginlägg "De fyra kompetenserna".

Att leda 25-30 elever i en målstyrd skola kräver idag navigering med hjälp av
fyra viktiga kunskapsområden (kompetensområden). Pedagogisk kompetens,
ämneskompetens (innehåll) och teknologisk kompetens. Men dessa tre kompetenser
är också beroende av en en fjärde, nämligen tydligt ledarskap. Särkilt i en
målstyrd (målhävdande) skola.

Det krävs mycket men det är inte orimligt. Det som väl haltar mest i dagens skola är den teknologiska kompetensen. Den är dock ganska enkel att råda bot på. Säkerligen lättare än att förändra pedagogiken och didaktiken (som föralldel behöver förändras för att omfamna tekniken).

Med tekniken på plats kan vi jobba vidare med pedagogik och didaktik. För visst förändras arbetssättet när ny teknik ger nya möjligheter. Men som det är idag får en massiv andel av elever lära sig 1900-tals kunskaper på 1900-tals sätt trots att det i den riktiga världen är andra kompetenser som gäller. Björklund eldar dessutom på med sitt snack om "kunskaper". Utan att någonsin kunna svara på vad dessa "kunskaper" har för relevans utanför de stora globala jämförelserna. Vi som jobbar i skolan vet bättre (en del av oss i alla fall). Mätbarhet är inte alltid en bra indikator på vad eleven kan. Jag har ofta varit med om att elever är väldigt asymetriska. De är oerhört kompetenta och smarta fast inte när det gäller skolbokskunskap utan i kunskap de inhämtat utanför skolan. På TV, internet, resor och alla andra delar av livet som inte är så förbannat tråkiga som skolan. Om man frågar efter deras kunskaper så kan man få fantastiska svar. Men de står ju inte i boken. Dessa kunskaper bör vi fråga efter och ny teknik är språngbrädan in i en skola som kan komma att omfatta ALLT lärande om vi väljer att förändra vårt arbetssätt.

I land efter land gör man stora satsningar på att få in tekniken i skolans värld. Några sådana satsningar kan man läsa om på omvärldsbloggen. Men i Sverige händer inget. Det är nog dags att ändra på det. I vissa kommuner har man börjat inse att världen har förändrats och startar upp ett förändringsarbete. Men i andra står det helt still. Det är inte rimligt. Vi behöver en statlig satsning som är värd namnet. Vi behöver den nu. Annars är det många elever som får en utbildning som inte ger dem de kompetenser de behöver i morgondagens samhälle.

Digital kompetens heter det idag. Imorgon heter det bara kompetens.

Är du kompetent min lille vän?

Frustration en kraft att räkna med.

Idag är jag frustrerad. Jag kämpar på trots allt men tankarna maler i huvudet ändå. Jag försöker vara kreativ och inspirerande. Jag försöker skapa goda inlärningssituationer för mina elever. Jag försöker utmana dem till att ta steget in i den digitala världen.

Men jag upplever att de inte förstår att de förväntas vara aktiva i sitt eget lärande. De är frustrerade på mig. De säger att jag ger dem för mycket frihet. De tycker inte om att jag inte ger dem tydliga direktiv typ "läs sid 451-462 och svara på frågorna. Sedan får ni ett prov på det."

"Om du hade gjort så så kanske vi hade tagit det mer på allvar." som en elev sa. Underförstått att eftersom jag inte har prov utan har valt ett arbetssätt som är mer processinriktat så är det mindre viktigt.

MEN HALLÅ! Är det bara jag som tycker att det verkar helt galet.

Wordfiler helst utskrivet på papper och inlämnat till läraren för bedömning = seriöst. Process där man hela tiden blir bedömd och sedd av såväl lärare som klasskompisar = oseriöst.

Nej jag ställer inte upp på den världsbilden.

Svårt? Ja det är klart att det är svårare att tvingas vara kreativ istället för att mekaniskt lära in 200 fakta som man sedan kan spy upp vid ett givet tillfälle. Men lär dig för livet istället för för läraren och du vinner själv på det.

Är det elevernas fel att de tänker såhär eller har de genom sin skoltid ständigt matats med synen att det enbart är prov och färdiga inlämningar som räknas. Jag hoppas att det är det senare för då kommer vi att kunna ändra på det. Ut med blyertspennor och gammalt tragglande och in med kreativt, ifrågasättande, diskuterande, skapande och relevant lärande.

Idag är jag frustrerad och lite ledsen. Men imorgon tar jag nya tag!

Det är ju roligt för faaan. Varför skall det vara fel?

Penna och papper del 2

Vad kul det är när det visar sig att det man bryr sitt lilla huvud med plötsligt visar sig vara aktuellt i den stora medievärlden.

Sveriges Radio P1 hade ett intressant reportage nu på morgonen. Emmaskolan i Göteborg använder datorn för att lära barnen att läsa och skriva.

Det konstiga är att detta kan förvåna någon i dagens samhälle.

Lyssna på reportaget från Emmaskolan>>>

Detta måste ju så klart diskuteras varför P1 bjuder in två profesorer som kommer fram till den fantastiska slutsatsen att det inte finns EN metod som passar alla. En självklarhet som varje lärare som stångats med verkligheten mer än en vecka bör ha insett. Men som journalister och därmed säkert flertalet föräldrar inte förstår. Att sedan köra med 25 olika lektioner i en faller ju såklart på sin egen orimlighet. Men i den bästa av pedagogiska världar så...

Men lyssna på dem föralldel.

Diskussion med Berner Lindström, professor vid Göteborgs Universitet och Mats Myrberg, professor vid Stockholms Universitet>>>

Jag menar inte fanken tycker någon att det är konstigt att man lär sig att köra bil genom att...... köra bil!

Tänk istället hur kul det skulle vara om bilskolorna av tradition och gammal beprövad erfarenhet lärde ut att köra med häst och vagn! Jag vet faktiskt inte om man skall skratta eller gråta. Men såär det ofta i skolans värld. Vi förväntas inte vara i samklang med vår tid utan förväntas vara någon form av stenåldersinrättning.

Jag gråter nog mer än jag skrattar.

Ning rapport om ur det går.

Provar just nu att använda den sociala nätverksplattformen Ning som bas för ett undersökande arbetssätt kring mat, miljö, rika och fattiga.

Första intrycket är att det verkar fungera väl. Jag har fått igång eleverna till att diskutera i ett par forum. Men de är överlag ganska försiktiga. De är så väl inövade på att producera word dokument med upprepningar av fakta som redan kopierats i det oändliga. Jag vill få igång deras mer kreativa sidor men de är avvaktande om ännu inte skeptiska. Nu vet jag sedan tidigare att den här klassen är skeptisk till hur jag sätter betyg. Jag har inte poäng på proven (som jag kallar läxförhör). Då jag därigenom gör totalt annorlunda än alla andra så måste jag ju göra fel. Jag å min sida hävdar att jag har stöd för "mitt" sätt i LPO 94. Jag hävdar med emfas att alla andra gör fel (inte minst för att det är kul att retas). De tror just nu att vi har samhäll fast vi har lika mycket geografi. Men det vi har läst i boken har varit i den röda boken. Alltså samhäll.

De är helt enkelt grymt konservativa i sitt förhållningssätt. Inte så konstigt när jag utmanar allt de under nio år har fått lära sig är rätt sätt.

Fördelarna med Ning är många. Man kan styra ganska mycket själv så man får det som man vill ha det. Det är gratis. Det är möjligt att lägga till gadgets från tredje part. Det är gratis. Det är kul. DET ÄR GRATIS.

När vi kommit lite längre i vårt arbete så återkommer jag med rapport.

PS. det ärganska jobbigt att bygga upp en skola från grunden. Bara att få en telefon inkopplad kan ta en halv dags arbete. Att dessutom ha undervisning gör att man aldrig hinner göra riktigt färdigt. Behoven och önskemålen är oändliga och förståelsen inte alltid särskillt stor. Men en gör så gott en kan. DS.

Förstår barnen hur vi tänker?

Det finns ju ett uttryck som heter "den dolda läroplanen". Alltså det som vi som lärare förväntar oss att eleverna skall prestera men som vi inte sätter på pränt eller ens uttalar.
Eleverna funderar väldigt mycket över vad vi som lärare vill att de skall göra och hur vi vill att det skall göras. Man skulle ju kunna tycka att de kunde få den informationen på papper och att vi sedan skulle kunna använda den energin vi därmed sparar till annat viktigare lärande. Men ....
Det förutsätter att vi lärare är medvetna om alla dessa små subtila saker som vi ser som självklara, men som inte är det för alla elever. Det förutsätter att vi kan se världen inte enbart med våra egna ögon. Detta är en av människans/lärarens svåraste uppdrag.
När jag läste historia så använde man uttrycket "den fjättrade Clio" (Clio är historieskrivandets musa) för att illustrera att varje tid är fjättrad i sin egen kultur och därför har otroligt svårt att se på sin samtid med friska ögon. Likadant förhåller det sig naturligtvis med oss lärare och våra svårigheter att på ett nyktert sätt studera vår egen undervisning. Att reflektera över vad man håller på med är givetvis mycket bättre än att inte göra det. Men....
Kommer det att vara möjligt att fullt ut se sina egna resurser och tillkortakommanden. Nix!
Visst är det kul att vara lärare. Men oj vad svårt.

Möten i verkligheten

Nu blir det under några dagar fokus på att möta ungdomar i den riktiga verkligheten. Ju mer möjligheter vi har att mötas på nätet desto viktigare blir det verkliga mötet.
Dagens ungdomar umgås ständigt. Via SMS, mail, chatt och web 2.0. Ständigt interagerar de med varandra. Men mycket av detta handlar om att upprätthålla bilden av sig själv i förhållande till andra.
I denna tillvaro tror jag att det verkliga mötet/samtalet har ökat sitt värde. Tonåringarna har massor av funderingar om livet och sig själva i förhållande till allt och alla. Svaren på deras frågor får de inte i ett test på facebook. Vi som vuxna i tonåringars närhet är därför otroligt viktiga. Det är oss de testar och frågar. Vi är deras bollplank i utvecklandet av ett jag.
Som lärare möter jag dagligen denna verklighet. Jag behöver utveckla de verktyg som jag använder i mötet med ungdomarna.
Ett verktyg som jag använder mig av är Repulse. En samtalsmetod. Nu skall jag under två dagar vidareutveckla mina kunskaper kring detta. Nyttigt!
Det är lätt att tro att allt flyttar till webben. Särskillt när tankar kring detta är det som varje arbetsdag handlar om. Balans behövs. Denna veckan lever jag mer IRL. Men nästa är jag tillbaka i molnet.

Nytt tänk är ett måste!

Den gamla hederliga (?) undervisningen är inte vägen framåt. Det som vi kan kalla för kunskapsförmedling är inte aktuellt. Har kanske inte heller någonsin varit det. Hela idén bygger ju på att jag som vet överför min kunskap till den som inte vet.
Tankefelet ligger ju i att fokus ligger på den som överför inte på mottagaren. Det är ju eleven som skall lära. Eller?
Då bör ju fokus ligga på elevens behov. Kunskap kan ju inte överföras. Den måste ju skapas på nytt i varje människas hjärna.
Hur lär vi då bäst? Jo när vi har en känsla av sammanhang. När det jag redan vet kan kopplas till nytt vetande och bilda en ny helhet. Då har vi lärt oss. Detta sker i mötet, diskussionen i krockarna och debatterna. Att läsa i boken (vilket mina elever givetvis gör) får mening först när man diskuterar och prövar det man precis har läst. Då först kan man prata om kunskapsbildning.
Mitt problem är att eleverna inte läser det som de förväntas och därför inte kan delta i disskusionerna. Hur göra ämnet så viktigt att de väljer att engagera sig. Att engagera en tonåring är en konst som heter duga.

Ny glädje!

Det är så kul att möta eleverna!

Skoltidningen är ett under av kreativitet och glädje över att få skapa. Eleverna kastar sig huvudstupa in i provverktyget utan en tanke på att det kanske är svårt. -Äh jag testar. Som en tjej sa i torsdags eftermiddag. Hon försöker. Kör fast. Försöker igen och lyckas. I andra änden skapas serier och någon annan skapar färgglada bilder. Någon sammanställer en intervju med en sångerska som sjungit med Per Gessle.

Idag pratade jag sökvägar och vad som är okej och inte okej att göra på internet med en sjua. De var mycket intresserade och hade helt klart funderat en del kring vad man kan göra och vad man bör göra på nätet. Diskussionen var bra. Vad får man skriva när man chattar? Är det OK att skriva "jag skall döda dig" till en kompis om man sätter in en skrattande smily efter. Någon tyckte det var okej medan någon annan inte tyckte att det var okej då det kan missuppfattas.

Bara att det diskuteras tror jag är jättebra. Jag glömde fråga om de pratat om detta med någon lärare tidigare men jag misstänker att de inte har det.

Den stora klyftan mellan oss som lär ut och de vi skall lära blir ganska påtaglig då.

Jag menar hur skall de kunna tycka att vi har något att komma med när vi inte ens pratar samma språk som dem. Vi har inte samma kultur. Samma referenser. Visst kan man tänka sig att det är eleven som skall anpassa sig till läraren men alvarligt talat så vet vi ju att det inte är så det fungerar.

Vi lärare kan tro att vi är en mycket speciell grupp med en väldigt speciell utbildning men ärligt talat så är vi bara säljare.

Vi skall sälja in kunskap hos eleverna. De är ju inte alltid så sugna på att handla in vår vara vilket ju ställer höga krav på oss som säljare.

En duktig lärare är en duktig säljare. Någon som brinner och tror på sin vara. Som kan skapa och upprätthålla relationer över tid. Som sätter upp mål och genomför dem.

Dock utan det ekonomiska incitament som finns i privat sektor.

Hoppsan. Världen förändras och skolan med den....not!

Om det som säjs i denna film stämmer så har skolan i USA ett problem. Men vänta hur är det i Sverige då? Jaaa Björklund har gjort stora delar av lärarkåren glad med rätten att beslagta elevernas mobiltelefoner.
Är det en bra idé?
Nej jag tycker inte det. Vi borde uppmuntra eleverna att använda all teknik som de bara kan lägga händerna på. Skolan skall ju vara frammåtsyftande heter det. Då måste vi försöka lära eleverna att åtminstånde utnyttja den teknik som finns tillgänglig idag.
Maskinskrivning var ett eget ämne en gång i tiden. Dagens elever kommer att skriva massor på tangentbord och emellanåt enstaka lappar för hand. Ändå tycker lärarna att en vacker handstil är viktigt. Uppsatser skrivs för hand. Punkt slut.
Eller som en lärare uttryckte det. Om de har med sig sina bärbara vet jag ju inte vad de gör på den. Men hallå. Hur vet du vad som sker i deras huvuden idag. Jag är övertygad om att de tänker på annat än lärarens undervisning allt som oftast.

Se filmen