Framtiden för oss lärare. Möjlighet eller skräck?

I en film jag såg för inte så länge sedan säger Stephen Heppel att vi ser "the end of education and the dawn of learning". Jag tycker att det är kul sagt. För det är ju faktiskt inte vilken utbildning du har utan vilka kunskaper och kompetenser du besitter som är avgörande. Nu kan man ju invända att utbildning i sig inte är fel. Det är ju någon form av garanti för att en person besitter vissa kunskaper. Men lika fullt sätter det fingret på något viktigt. Lärande sker inte bara i skolan/universitetet. Det sker hela tiden. Skolan är idag väldigt dålig på att ta tillvara de ungas hela verklighet och därmed det de faktiskt kan.

Hur skall vi som lärare då förhålla oss till detta. Som lärarfacken? Kräva legitimation och exklusivitet. Eller höjer man statusen på läraryrket på andra sätt? Stig-Roland Rask på KK-stiftelsen skrev för ett bra tag sedan i sin blogg att lärarnas förlorade status är förknippad med att vi inte längre är moderna. Vi står inte längre för modernitet utan något ganska gammalt och mossigt. Det går ju att ändra på för all del.

Hur råda bot på detta då? Jag tror att Fredrik på Rektorsakademien är något på spåret i sitt senaste blogginlägg "De fyra kompetenserna".

Att leda 25-30 elever i en målstyrd skola kräver idag navigering med hjälp av
fyra viktiga kunskapsområden (kompetensområden). Pedagogisk kompetens,
ämneskompetens (innehåll) och teknologisk kompetens. Men dessa tre kompetenser
är också beroende av en en fjärde, nämligen tydligt ledarskap. Särkilt i en
målstyrd (målhävdande) skola.

Det krävs mycket men det är inte orimligt. Det som väl haltar mest i dagens skola är den teknologiska kompetensen. Den är dock ganska enkel att råda bot på. Säkerligen lättare än att förändra pedagogiken och didaktiken (som föralldel behöver förändras för att omfamna tekniken).

Med tekniken på plats kan vi jobba vidare med pedagogik och didaktik. För visst förändras arbetssättet när ny teknik ger nya möjligheter. Men som det är idag får en massiv andel av elever lära sig 1900-tals kunskaper på 1900-tals sätt trots att det i den riktiga världen är andra kompetenser som gäller. Björklund eldar dessutom på med sitt snack om "kunskaper". Utan att någonsin kunna svara på vad dessa "kunskaper" har för relevans utanför de stora globala jämförelserna. Vi som jobbar i skolan vet bättre (en del av oss i alla fall). Mätbarhet är inte alltid en bra indikator på vad eleven kan. Jag har ofta varit med om att elever är väldigt asymetriska. De är oerhört kompetenta och smarta fast inte när det gäller skolbokskunskap utan i kunskap de inhämtat utanför skolan. På TV, internet, resor och alla andra delar av livet som inte är så förbannat tråkiga som skolan. Om man frågar efter deras kunskaper så kan man få fantastiska svar. Men de står ju inte i boken. Dessa kunskaper bör vi fråga efter och ny teknik är språngbrädan in i en skola som kan komma att omfatta ALLT lärande om vi väljer att förändra vårt arbetssätt.

I land efter land gör man stora satsningar på att få in tekniken i skolans värld. Några sådana satsningar kan man läsa om på omvärldsbloggen. Men i Sverige händer inget. Det är nog dags att ändra på det. I vissa kommuner har man börjat inse att världen har förändrats och startar upp ett förändringsarbete. Men i andra står det helt still. Det är inte rimligt. Vi behöver en statlig satsning som är värd namnet. Vi behöver den nu. Annars är det många elever som får en utbildning som inte ger dem de kompetenser de behöver i morgondagens samhälle.

Digital kompetens heter det idag. Imorgon heter det bara kompetens.

Är du kompetent min lille vän?