Det är så kul att möta eleverna!
Skoltidningen är ett under av kreativitet och glädje över att få skapa. Eleverna kastar sig huvudstupa in i provverktyget utan en tanke på att det kanske är svårt. -Äh jag testar. Som en tjej sa i torsdags eftermiddag. Hon försöker. Kör fast. Försöker igen och lyckas. I andra änden skapas serier och någon annan skapar färgglada bilder. Någon sammanställer en intervju med en sångerska som sjungit med Per Gessle.
Idag pratade jag sökvägar och vad som är okej och inte okej att göra på internet med en sjua. De var mycket intresserade och hade helt klart funderat en del kring vad man kan göra och vad man bör göra på nätet. Diskussionen var bra. Vad får man skriva när man chattar? Är det OK att skriva "jag skall döda dig" till en kompis om man sätter in en skrattande smily efter. Någon tyckte det var okej medan någon annan inte tyckte att det var okej då det kan missuppfattas.
Bara att det diskuteras tror jag är jättebra. Jag glömde fråga om de pratat om detta med någon lärare tidigare men jag misstänker att de inte har det.
Den stora klyftan mellan oss som lär ut och de vi skall lära blir ganska påtaglig då.
Jag menar hur skall de kunna tycka att vi har något att komma med när vi inte ens pratar samma språk som dem. Vi har inte samma kultur. Samma referenser. Visst kan man tänka sig att det är eleven som skall anpassa sig till läraren men alvarligt talat så vet vi ju att det inte är så det fungerar.
Vi lärare kan tro att vi är en mycket speciell grupp med en väldigt speciell utbildning men ärligt talat så är vi bara säljare.
Vi skall sälja in kunskap hos eleverna. De är ju inte alltid så sugna på att handla in vår vara vilket ju ställer höga krav på oss som säljare.
En duktig lärare är en duktig säljare. Någon som brinner och tror på sin vara. Som kan skapa och upprätthålla relationer över tid. Som sätter upp mål och genomför dem.
Dock utan det ekonomiska incitament som finns i privat sektor.