Semester är skönt och väldigt nyttigt. Reflektion är något som måste få ta tid och som ofta kräver ett visst mått av uttråkning innan det plötsligt bara händer.
Det slog mig här idag att just kombinationen av IT och skola är perfekt. Inte en revolutionär tanke precis. Det har ju många insett. Men jag tänkte på min egen resa. Den som började någon gång tidigt 2000-tal som ett resultat av en omorganisation av IT-driften i kommunen. Detta sammanföll med införandet av den första lärplattformen.
Plötsligt fann jag mig inkastad i ett rum fullt av människor jag aldrig tidigare mött.
Det här gänget har sedan det första mötet gjort en fantastisk resa. Dels kunskapsmässigt men även statusmässigt. Det som från början sågs som ett lite obskyrt sidouppdrag som knappast någon brydde sig om är idag ett nyckeluppdrag. Skolan rör sig helt enkelt. Den digitala sidan av skolverksamheten växer och blir allt viktigare.
De personer som jag mötte i det där rummet tillhör idag Sveriges elit av IKT-pedagoger. Elit är ett ord som kan uppfattas negativt men här finns inte ett uns av elitism. Det finns en sådan generositet och skaparglädje i det här gänget. Det delas och stöttas. Det ställs upp och det bjuds så man baxnar. Nätverket växer och når idag långt utanför kommungränsen ja långt utanför landet.
Den kanske märkligaste effekten av det här är att tekniken blir allt mindre viktig. Den försvann ur diskussionen för många år sedan.
Det som vi pratar och pratar om. Det vi brinner för och ständigt funderar över är lärande och pedagogik.
Så det som började med datorer och lärplattform har utvecklats till psykologi, pedagogik och lärande. Datorerna är möjliggörare men det är de sociala kontakterna och de kreativa processerna som är det som gör att vi fortfarande tjatar på.
Vilken fantastisk resa. Vilka fantastiska människor. Tack! Ni gör mig rik!
Besöket på Dreamhack blev lite kortare än planerat efter som en riktigt elak förkylning gjorde sig påmind för en av grabbarna. Dock hann jag med att insupa känslan av att vara på plats på världens största LAN-party.
En av de saker som jag har gått och funderat på är om klyftan mellan ungdomskultur och vuxenkultur har vidgats. Jag menar om jag som trots allt är grymt intresserad av allt som har med datorer och sådant att göra ändå är totalt okunnig om de hjältar/idoler som mina grabbar pratade om i bilen på väg till Dreamhack. Hur är det då för alla andra. Jag kände till en av dem. PewDiePie
Hur måste det då inte vara för alla andra?
Jag menar gick det att vara förälder på 60-talet och vara totalt ovetande om att det fanns något som hette Elvis eller Beatles? Tror det knappt.
Vad innebär det här egentligen? Om klyftan växer mellan vuxenkultur och ungdomskultur? Jag har en känsla av att det inte är helt bra. Om vi som lärare skall nå våra elever och kunna relatera till deras verklighet så måste vi ju ha kunskap om deras verklighet.
Vi riskerar ju annars att i deras ögon framstå som oinsatta och ointresserade. Ungdomstiden handlar väldigt mycket om att distansera sig och skapa en egen identitet. Att på ett sätt skapa avstånd till vuxenvärlden. Men det hindrar inte att det är vuxenvärldens uppgift att minska det avståndet. Att på ett sätt jaga ifatt de unga och visa att vi bryr oss om.
Hur gör vi det i en värld där vi inte ens vet kanalen. När vi inte vet vad vi skall söka på?
Inom idrotten finns det gott om engagerade föräldrar. Som skjutsar till matcher. Hänger vid sidlinjen medan man väntar på att få skjutsa hemåt igen. Här handlar det ofta om ett delat intresse. Man förstår och kan relatera till det ungdomen håller på med. Jättebra!
På Dreamhack var föräldrarna helt klart färre. Vi som ändå tagit oss dit gled storögt runt i en värld där vi inte riktigt kunde tyda tecknen. Vi saknade kunskapen och språket.
Det är för all del ett övergående problem. Spelande unga kommer att bli spelande vuxna som blir spelande föräldrar.
Återstår bara att hoppas att en del av de spelande unga väljer att bli lärare så att även den kunskapen och erfarenheten hittar in i skolans värld.
Spelkulturen är en otroligt rik och levande kultur som sömlöst flyter i hop med internetkulturen. En bra start in i denna världen kan vara ett besök på Dreamhack. Att ha koll på internet memes kan ju också vara en intressant sak. Det finns en tidslinje med vad som varit hett genom internethistorien. En del av de här grejorna har man ju sugit upp i reklamvärlden och på så sätt gjort dem till en del av vardagskulturen. Som till exempel comhems reklamfilmer. Där man helt enkelt gör egna versioner av internet memes fast med sina egna reklampersoner i huvudrollen.
Det är stort! Och med stort menar jag gigantiskt. Här pratar vi om runt 20 000 personer som under tre dagar ägnar sig åt LAN, e-sport och TV-spel. Nerdfaktorn är skyhög såklart. Men det som slår mig först av allt är hur lugnt och städat det går till.
Som ett gigantiskt hightech scoutläger ungefär.
Lika välorganiserat dessutom. Proffsigt på ett sådant där vänligt och omtänksamt sätt fast ändå coolt. Grabbar och tjejer i tröjor med spons från Intel, steelseries eller något annat bolag får beundrande blickar.
I bilen upp har det spekulerats vilka "kändisar" som skulle kunna tänkas dyka upp. Behöver jag säga att jag inte visste vem mer än en enda av dem var...
Engagemanget är hundraprocentigt och jag känner mig plötsligt väldigt gammal. Men jag återkommer med fler funderingar kring hur vi i skolan påverkas av det här.
I söndagens Sydsvenskan 2012-06-10 skriver Per T Ohlsson om skolan. Givetvis ut ett problematiserande perspektiv. Skolan är ju i kris heter det.
Förslaget han kommer med är att man skall tillsätta en skolkommission som skall vara "en expertutredning som frilägger problemen och lyfter fram nödvändiga åtgärder även om de råkar vara politiskt obekväma."
Jättebra tycker jag! Per T Ohlsson framför en önskan om att hålla pedagoger utanför processen "För om någon har skadat svensk skola mer än beskäftiga politiker så är det pedagogerna."
Antingen så har han använt orden lite vårdslöst eller så är han helt ute och reser. Jag väljer att tolka det som att han inte varit tydlig nog i resan från tanke till ord. För jag antar att han inte menar lärarna här utan att han med "pedagoger" menar något annat. Jag ser framför mig en grupp av människor som huserar på landets lärarutbildningar eller något sådant. För inte menar väl Per T Ohlsson att alla pedagoger/lärare är dumma i huvudet!?
En kommission som tittar på vad som är nödvändigt att förändra i svensk skola utan att ha politiska skygglappar skulle kunna bli alldeles utmärkt nämligen.
Jag har här på bloggen tidigare skrivit om vad vi vet om vad som behövs göras för att lyfta svensk skola.
Se t.ex
Fördelen med en kommission skulle kunna vara att man kan se lite mer nyktert på skolan och faktiskt göra det som är rätt inte det som är politiskt rätt. Det är för mig en god tanke. Jag tror att skolan skulle ha mycket att vinna på att man tillsatte en framtidskommission!
Men självklart skall pedagogerna vara med i arbetet. Då menar jag de riktiga pedagogerna. Lärarna!
Efter nio år i Lunds kommun börjar det dra ihop sig till flytt. Från i höst jobbar jag i Staffanstorps kommun.
Jag skall jobba med Staffanstorps 1-1 satsning. Med fullt fokus på pedagogik och de möjligheter som en dator per elev ger. Ja pedagogik. För det är det som är grejen. Teknik är ganska ointressant. Det är vad man gör med den som är grejen. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av sladdar och elektronik. Även om jag såklart gillar prylar och gadgets. Men ärligt, vem gör inte det?
Det där med pedagogik däremot är jag jätteintresserad av.
Lärande är spännande. Det handlar om möten. Spännande möten där förändring äger rum. Det är en av de avgörande styrkorna i en dator per elev. Möjligheten till spännande möten med möjlighet till lärande.
Att diskutera har jag alltid gillat. Att diskutera med elever är bland det roligaste som finns. Jag har alltid valt den motsatta åsikten i alla diskussioner. Varit djävulens advokat. Älskat att rida på diskussionernas böljande vågor.
Sammanfattat och samlat ihop och ställt nya frågor. Stämt av vad vi vet och vad vi inte vet. Formulerat nya frågor och sett samtalet växa och ta ny fart.
Internet är (förutom skyltfönster och roliga filmer med söta djur och människor som drattar på ändan) ett gigantiskt samtal. Det är den kanske mest avgörande funktionen med internet.
Alla har rätt att delta.
Alla har rätt att delta!
Smaka på det.
Skolan har ett gigantiskt demokratiskt ansvar i detta. Det är en utmaning att hänga med i en teknikutvecklig som aldrig verkar avstanna. Men den tänker vi anta och omfamna.
Det är ju bra med visioner har jag hört.
Min vision är att Staffanstorps kommun skall bli den kommun där de unga är bäst i världen på att hantera den värld de skall leva i. Den världen är mångfacetterad och är ibland på nätet.
Digiteket skall vara en katalysator i det arbetet.
Hejdå Lund och tack för allt.
Hej Staffanstorp! Nu kör vi!!!
Att möta förändring är inte lätt i en organisation. Det vet alla som jobbat med förändringsarbete. Drivkrafter finns åt alla möjliga håll och långt ifrån alla har något att vinna på att gå dit ledningen har pekat ut vägen. I skolan är det dessutom ännu värre än så. Ledarskapet är minst sagt luddigt. Inte så att rektorerna är luddiga utan mandatet är luddigt.
Vem är det egentligen som bestämmer vad som händer ute i klassrummen i svensk skola.
Är det regeringen? Riksdagen? Barn och skolnämnden? Rektorn? Är det läraren eller rent av föräldrarna? Det kanske rent av är eleverna???
Denna otydlighet i ledarskap och tolkningsföreträde är självklart inte bra. Det säger sig själv att en skola som skall vara likvärdig inte mår bra av att vi inte är överens om vilken karta som gäller.
Det område av svensk skola som jag gjort till mitt intresse handlar om IT-och skola. Det är ett område som det händer otroligt mycket inom. Men det finns ingen nationell plan. Det finns ingen karta. Friheten är därmed total. Friheten att välja att arbeta med dagens verktyg och friheten att välja bort dem. Det är självklart ingen god grund för likvärdighet. Inte mellan kommuner. Inte mellan skolor. Inte mellan klassrum.
Att vi inte har någon IT-plan för svensk skola beror på att vi har en utbildningsminister som inte tycker att detta är viktigt. Det finns gott om initiativ för att skapa en sådan plan. Inom regeringen såväl som utom. Men intresset för detta finns inte hos Björklund och då blir det inget.
Problemet blir att det blir frivilligt att förhålla sig till dagens verktyg. Det är självklart orimligt och det är lika självklart farligt.
Vi har i Sverige ambitionen att skapa världens bästa skola.
Det är vi inte ensamma om. På mängder av platser runt om i världen har man samma ambition. Från Shanghai till Singapore till Rwanda har man samma tanke. Förutsättningarna är självklart olika men ambitionen och målet är glasklart. Världens bästa skola med tydliga mål och idéer om vad som är framtidens nyckelkompetenser. Låt mig bara säga som så att det man fokuserar på är INTE utantillkunskaper. Inte så att man inte skall ha koll på fakta och vara allmänbildad. Det skall man fortfarande. Det är bara det att man har höjt ribban och tittar på andra kvalitéer. Samarbete, kommunikativ förmåga och handlingskraft (entreprenöriell förmåga).
Det är dit vi måste komma i svensk skoldebatt. Bortom kepsar och datorns vara eller inte vara. Det är bara förutsättningar som skall finnas på plats för att möjliggöra lärande. Vad vi behöver diskutera är visionen om vad som är framtidens Sverige.
Att vi lever mitt i nätverkssamhället och ändå kan välja bort att förhålla oss till det är en skandal.
En skandal som ansvarsmässigt faller tungt på Björklund. Han är en skicklig debattör och har verkligen lyckats göra skolan till ett angeläget debattämne. Tyvärr har den karta som målats upp handlat om fel saker.
Sveriges lärare har utsatts för stora förändringar de senaste åren. Det finns en trötthet inför förändringsarbete som inte alls är konstig. Tyvärr är de förändringar man fokuserat på inte de som kommer att göra svensk skola bättre. De nödvändiga förändringar som man borde ha lagt tyngd och tid vid. De som skulle kunna skapa en skola i takt med sin samtid har man valt bort. Det svensk skola borde ha lagt energi och förändringsarbete på handlar om att åstadkomma fantastiskt lärande.
Tekniken finns. Pedagogiken och didaktiken likaså.
Vad som saknas är en tydlig vision och handlingsplan som ger våra lärare och rektorer en karta att följa. Vi har inte råd att låta våra unga gå ut i sin framtid utan att ha tillgång till de verktyg som de måste ha för att klara sig i sina liv.
Förändringsarbete är besvärligt. Det vet svensk skola bara allt för väl. En tydlig karta över vart vi vill med målet satt i framtiden är inte för mycket begärt.
Första dagen av SETT har bara kommit halvvägs men jag vågar mig på att påstå att detta är en megasuccé!
Talarna håller en mycket hög klass rakt över och alla man pratat med säger samma sak. Skitbra!
En inte allt för djärv gissning är att Kistamässan är för liten nästa gång.
Jag har redan fått så mycket input så jag baxnar och mer lär det bli. Har du möjlighet att komma hit imorgon så ta chansen.
Två föreläsningar hittils
Aron Solomon var tänkvärd och spännande. Det jag tar med mig är att det inte är så att gräset är grönare på andra sidan. Vi kan göra och gör världens bästa skola här och nu.
Paneldebatt om svensk skola och framtidskompetenser kan sägas ha handlat om samma sak. Vi är bra och skall våga vara det. Att vi sedan har massor av utvecklingsområden är ju en möjlighet inte ett hinder.
På det hela taget så är det fantastiskt spännande att träffa så många kreativa och spännande människor. En del av dem har jag hittills bara träffat på webben för att först nu träffa dem "in the flesh" Började dagen med ett spännande samtal med Stefan Pålsson. Han är en sådan. Härligt att äntligen få träffas på riktigt :)
Lyssnade med stor glädje till Håkan Fleischer i fredags. Han pratade om kommunikation. Detta svåra ämne som den som är lärare är väl medveten om är av yppersta vikt.
Det som slog mig var att en dator till varje elev på intet sätt förändrar någonting. Inte när det gäller det grundläggande för kommunikationen mellan lärare och elev.
Jag skall förtydliga vad jag menar.
Grundläggande för en bra kommunikation är en bra relation.
Har du en bra relation så är det en utmärkt grund för kommunikation. Men har du en dålig relation så kan inte en till en kompensera detta och på något magiskt sätt åstadkomma bättre kommunikation.
Alltså. Grunden för ett lyckat arbete med en till en är fortfarande det relationsbygge som man gör i mötet med sina elever.
Men självklart kan man nå ännu mycket längre om man har den goda relationen OCH en till en.
Dreamhack är världens största LAN-party och innehar även rekordet för snabbaste uppkoppling/bredband.
Det är helt enkelt en fest för dataspelande ungdomar av alla åldrar. Vi pratar alltså strax över 20 000 människor som träffas och spelar, umgås och nätverkar (bokstavligen).
Jag är grymt laddad och nyfiken. Behöver jag säga att jag ser väldigt mycket fram emot detta.
Skoldebatten har mycket, mycket länge handlat om skolans misslyckande och medicinen som ordinerats är ökad mätning och kontroll. Det är bara det att vad detta har lett till är en skola som går på knäna under en ökande administration.
Tänk om vi istället fokuserade på att göra det som faktiskt leder till ett bättre lärande?
Lärares arbetstid är vad det handlar om. Vad vi gör med den tiden är vad det handlar om. Skall tiden läggas på att göra fantastiskt lärande eller på omdömen som är fantastiska? Eller skall tiden delas och spridas så att många olika saker blir halvbra? Det är ju det det i grunden handlar om.
Självklart är det det som är viktigast som skall prioriteras.
Elevernas lärande är det viktigaste och det är det som lärarna skall lägga sin arbetstid på.
Så hur når vi dit då? Ja vad hindrar oss? Lagar och regler som reglerar vad vi gör finns det i ett överflöd. Det finns ingen lärare som går igenom en skolvecka utan att missa att leva upp till något krav i skollag eller läroplan. Helt enkelt för att kraven är oändliga. Det handlar alltså om att prioritera. Frågan är vems prioritering som skall ha företräde? I ena änden har vi eleverna och i andra Sveriges riksdag. Utan att räkna upp alla tunga makthavare som spelar på riksdagssidan av det här spänningsfältet så kan man väl nöja sig med att konstatera att elevernas behov av tiden kanske inte väger lika tungt som riksdagsbeslut och nämndsfrågor. Om inte vi som lärare väljer att göra andra prioriteringar.
Kan vi det då? Ja det kan vi! Inte utan risk såklart. Säkert kan man få kritik och skäll men kanske kan man börja med att föra debatten i sin skola. Med kollegor och rektor.
Tillsammans är vi starkare och kan man motivera sina val av fokus så kan man också nå större förståelse.
Prioritera rätt är att prioritera de svagaste i det här. Eleverna!
Tid med elever är kvalitetshöjande!
Allt som skrivs på den här bloggen är mina privata tankar och åsikter och skall alltså ses som sådana.
Jag arbetar som IKT-strateg på skolområde LTÖ (Linnero, Tuna, Östra Torn) i Lunds kommun
Är även konsult för Tänk Om. Har tidigare jobbat som SO-lärare och IKT-pedagog på Killebäckskolan i Södra Sandby. IKT-pedagog på Digiteket, Staffanstorp . Samt som kommunikatör med inriktning IKT på Barn- och skolförvaltning Lunds stad. Är aktiv som bloggare inom området IT och skola. Har mångårig erfarenhet av att använda bloggar och andra webbaserade verktyg i skolvardagen. Brinner för det fördjupade lärandet som är möjligt med 1-1.
Inlägg
