Förändringsbenägen?

Some rights reserved by busy.pochi

Att möta förändring är inte lätt i en organisation. Det vet alla som jobbat med förändringsarbete. Drivkrafter finns åt alla möjliga håll och långt ifrån alla har något att vinna på att gå dit ledningen har pekat ut vägen. I skolan är det dessutom ännu värre än så. Ledarskapet är minst sagt luddigt. Inte så att rektorerna är luddiga utan mandatet är luddigt.

Vem är det egentligen som bestämmer vad som händer ute i klassrummen i svensk skola. 

Är det regeringen? Riksdagen? Barn och skolnämnden? Rektorn? Är det läraren eller rent av föräldrarna? Det kanske rent av är eleverna???
Denna otydlighet i ledarskap och tolkningsföreträde är självklart inte bra. Det säger sig själv att en skola som skall vara likvärdig inte mår bra av att vi inte är överens om vilken karta som gäller.
Det område av svensk skola som jag gjort till mitt intresse handlar om IT-och skola. Det är ett område som det händer otroligt mycket inom. Men det finns ingen nationell plan. Det finns ingen karta. Friheten är därmed total. Friheten att välja att arbeta med dagens verktyg och friheten att välja bort dem. Det är självklart ingen god grund för likvärdighet. Inte mellan kommuner. Inte mellan skolor. Inte mellan klassrum.


Att vi inte har någon IT-plan för svensk skola beror på att vi har en utbildningsminister som inte tycker att detta är viktigt. Det finns gott om initiativ för att skapa en sådan plan. Inom regeringen såväl som utom. Men intresset för detta finns inte hos Björklund och då blir det inget.
Problemet blir att det blir frivilligt att förhålla sig till dagens verktyg. Det är självklart orimligt och det är lika självklart farligt.

Vi har i Sverige ambitionen att skapa världens bästa skola. 

Det är vi inte ensamma om. På mängder av platser runt om i världen har man samma ambition. Från Shanghai till Singapore till Rwanda har man samma tanke. Förutsättningarna är självklart olika men ambitionen och målet är glasklart. Världens bästa skola med tydliga mål och idéer om vad som är framtidens nyckelkompetenser. Låt mig bara säga som så att det man fokuserar på är INTE utantillkunskaper. Inte så att man inte skall ha koll på fakta och vara allmänbildad. Det skall man fortfarande. Det är bara det att man har höjt ribban och tittar på andra kvalitéer. Samarbete, kommunikativ förmåga och handlingskraft (entreprenöriell förmåga).
Det är dit vi måste komma i svensk skoldebatt. Bortom kepsar och datorns vara eller inte vara. Det är bara förutsättningar som skall finnas på plats för att möjliggöra lärande. Vad vi behöver diskutera är visionen om vad som är framtidens Sverige.

Att vi lever mitt i nätverkssamhället och ändå kan välja bort att förhålla oss till det är en skandal. 

En skandal som ansvarsmässigt faller tungt på Björklund. Han är en skicklig debattör och har verkligen lyckats göra skolan till ett angeläget debattämne. Tyvärr har den karta som målats upp handlat om fel saker.
Sveriges lärare har utsatts för stora förändringar de senaste åren. Det finns en trötthet inför förändringsarbete som inte alls är konstig. Tyvärr är de förändringar man fokuserat på inte de som kommer att göra svensk skola bättre. De nödvändiga förändringar som man borde ha lagt tyngd och tid vid. De som skulle kunna skapa en skola i takt med sin samtid har man valt bort. Det svensk skola borde ha lagt energi och förändringsarbete på handlar om att åstadkomma fantastiskt lärande.

Tekniken finns. Pedagogiken och didaktiken likaså. 

Vad som saknas är en tydlig vision och handlingsplan som ger våra lärare och rektorer en karta att följa. Vi har inte råd att låta våra unga gå ut i sin framtid utan att ha tillgång till de verktyg som de måste ha för att klara sig i sina liv.

Förändringsarbete är besvärligt. Det vet svensk skola bara allt för väl. En tydlig karta över vart vi vill med målet satt i framtiden är inte för mycket begärt.