måndag 7 juni 2010

Snart avslutning. Om att skiljas från sina elever.



Att lämna sin klass är vissa gånger svårt. Den klass som nu vuxit ur Killebäckskolan och skall vidare in till storstan och gymnasiet är en sådan. Jag kommer att sakna dem oerhört mycket. Varje enskild individ är en guldklimp. Det är helt enkelt en samling ungdomar av yppersta kvalité.
Vi har haft otroligt roligt ihop och därför kommer saknaden att bli stor.
Jag har idag tänkt på vilken ynnest det är att få umgås med unga människor varje dag och vara med och se hur de utvecklas. Att få vara bollplanket i formandet av idéer och åsikter.
Som lärare är jag alltid djävulens advokat. Den som tar den andra åsikten. Den som ifrågasätter och tvingar dig att formulera dig. Som kräver att du skärper din tanke och hittar dina argument. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi lär våra unga att diskutera och argumentera. Att inte bara lyssna utan kräva att de verkligen tänker igenom vad de egentligen säger. I en tid där mycket går väldigt fort så är det reflekterande och argumenterande samtalet jätteviktigt. Vi diskuterar mycket i mitt klassrum. Någon gång ibland får jag frågan "men vad tycker DU Anders egentligen" Då brukar jag säga det. Fast alltid med tillägget att det är min personliga åsikt och du har rätt till din. Jag har alltid upplevt att eleverna har tyckt att det har varit okej. Men själv har jag funderat över om det verkligen är lämpligt att läraren har en personlig åsikt.
Nu har jag för all del inga extrema sådana men tänk om jag hade det.
Läraren har ju en fantastisk makt att påverka och det är inget man skall handskas lättvindigt med.
Idag hade jag utvärdering med mina sjuor och en sak som flera av eleverna skrev var att det inte kändes som om man arbetade när man lärde sig under SO-timmarna. Det var ju kul nämligen. Vilken underbar komplimang. Jag slickar i mig berömmet. Jag har fått några elever att arbeta som om det var ett nöje. Jag har en känsla av att de lärt sig en hel del på kuppen. Jag är nöjd med vårens arbetsinsats. Det har varit kul. Nästan så kul att det inte har känts som arbete utan som nöje.
Det kan ju inte vara helt fel.
Fast i höst skall jag vara mer välplanerad och strukturerad. Jag skall städa mitt skrivbord varje dag och jag skall inte jobba när jag är ledig. Fast nu ljög jag nog tror jag.

2 kommentarer:

Dan Svanbom sa...

Kan bara instämma. Begreppet " att skiljas är att dö en smula" är verkligt just nu. Har varit mentor till en klass i fyra år. Känner varje individ och kommer att gråta floder på onsdag.

Sista momentet i svenska har jag de senaste åren gjort till en klasstidning. Vi letar i gamla fotomappar, gräver i minnets korridorer och skrattar åt oss själva medan vi reflekterar i klasstidningsformatet. De intervjuar varandra om framtidsdrömmar, lärare om åsikter om dem och minns gemensamma händelser.

Ett suveränt sätt att avsluta en längre tid med. Både för mig och dem. Jag undrar verkligen vem som leder och vem som lär.

Tidningen delas ut i o m avslutningsmiddagen på kvällen.

Rekommenderas.

Anders Erenius sa...

Underbart!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...