Vad gör vi med våra barn egentligen?

http://www.flickr.com/photos/pinksherbet/sets/72157603035456745/

Min dag började med ett ledset barn. Ett barn som klagar över ont i magen. Ett barn som inte vill gå till skolan.
Till viss del handlade det om laktosintolerans men till den avgörande delen handlade det om något annat och mycket värre.

Det handlar om stress

Vårterminen i sexan är nu fullklottrad med prov. Nationella prov. Många olika delar som skall testa än det ena än det andra. Tid har avsatts för att mäta och väga elevernas kunskaper.
Jag frågade mitt barn vad han trodde att jag ville att han skulle "ge" mig. Vad han trodde att jag förväntade mig av honom. Svaret blev att han trodde att jag ville att han skulle ha bra betyg.
Jag tittade honom i djupt i ögonen och sa till honom att vad jag vill att du skall göra är att du lär dig en massa. Betygen bryr jag mig inte om. Jag bryr mig om vad du kan.

Vad du lyckas prestera på ett antal prov eller vilka bokstäver du får i betyg ändrar inte hur jag ser på dig mitt älskade barn. 

 
Om du har F eller A ändrar inget i mina känslor för dig.

Hans axlar åkte ner en bit men faktum kvarstår. Det är massor av prov som skall göras.

Är detta verkligen det vi vill att våra barn skall göra i skolan? Är det så viktigt att mäta och väga att det är värt all den tid vi flyttar från lärandetid till mätande tid?

I grunden vilar här en syn på människan. Är människan av naturen nyfiken och vill lära sig. Eller är människan av naturen lat och måste tvingas till lärande. Hela diskussionen bygger på detta. Betyg har vi för att motivera eleverna. Det har Björklund sagt.

Jag har också sett de elever som blir motiverade av betyg. De finns. Jag har också sett motsatsen. De som betygen släcker all lust att ens vara i skolan för.

Vad säger då forskningen om det här? Tja väldigt lite talar för att betyg leder till bättre lärande. Med undantag för de som får höga betyg då....

När det gäller motivation är det den inre motivationen som är den som är kraftfull. Yttre motivation i form av belöningar fungerar dåligt. Ibland rentav kontraproduktivt.


Så vad är det som leder till bättre kunskapande och bättre lärande? Peter Gärdenfors pratar om tre faktorer som gynnar motivation

• Vår inneboende nyfikenhet – som ofta är lekfull. Barns lek men även vuxnas hobbys och intressen är en slags lek.
• Känsla av kompetens. Jag kan, jag behärskar situationen. Ha kontroll över situationen.
• Ömsesidighet – vi tycker om att göra saker tillsammans. Kamratlärande är en väldigt stark mekanism.

Detta kan man jämföra med Daniel Pinks drivkrafter för motivation

Autonomy Mastery Purpose

 

Eller varför inte Sebastian Deterdings

Freedom Mastery Meaning

När skall dessa kunskaper gå in i huvudet på våra politiker som beslutar om vad vi skall göra i skolan. NÄR?
När skall dessa kunskaper nå in i huvudet på de lärare som arbetar i den svenska skolan? NÄR?

Framförallt undrar jag hur många ungar vi tycker att det är lämpligt att vi offrar på vägen. 

Om PISA och kanske lite annat.

Some rights reserved by Rob Boudon

Det är ett stort problem att läsförståelsen sjunker. Punkt.
Att svenska elever lägger mindre tid på läsning beror inte på att vi läser mindre i skolan. Skolan har förändrats mindre än man kan tro sedan 1842. Nej den stora förändringen är i hur mycket tid man lägger på att läsa böcker hemma. Dyslexiförbundet FMLS konstaterar "Förr om man hade tråkigt så läste man en bok (---) Idag finns det så mycket annat som lockar, datorspel, teve och filmer. Man behöver inte läsa för att få stimulans."  

 Här tänker jag en djärv tanke.

Är det så att böcker helt enkelt är en konstform som håller på att ersättas av en annan konstform? Att berättande håller på att byta medium? 

Jag vågar påstå att det är så. Skillnaden är rent visuellt gigantisk. Men innehållsmässigt är skillnaden mindre avgörande. Att läsa deckare är ju populärt. Eller varför inte agentromaner. Eller krigsskildringar.

Men om du råkar vara under 35 så kan de ha namn som GTA5 istället för Snabba cash. Vilken av de två som är bäst är enkelt att avgöra. GTA 5 har ett obegränsat antal handlingar som du som läsare/spelare är med och påverkar din historia med. Spel är ett av människor skapat kulturellt uttryck. Precis som film. Precis som litteratur. Att något av dessa skulle vara finare, viktigare eller på något underligt sätt mer i grunden avgörande är såklart en konstruktion som är kontextberoende.

Inget annat land är så genomgripande genomsyrat av den omvälvande samhällsförändrande kraft som vi kallar internet som Sverige. Men i Sverige diskuteras på allvar om vi inte behöver en litteraturkanon. Så att vi kan bestämma vilka böcker vi skall tvinga våra skolelever att läsa. Senast i somras var det på tapeten.

Eftersom jag anser att även annan kultur är viktig så bör vi införa en musikkanon, filmkanon, teaterkanon, matkanon, konstkanon och säkert en hel massa andra kanoner. 

Plötsligt framstår det som lite märkligt eller hur.

Men åter till där jag började. Det är problematiskt om läsförståelsen sjunker. Detta eftersom så mycket av det vi gör är beroende av att vi läser och tolkar text.

Så hur löser vi detta? Hemma läser våra unga (och yngre vuxna) allt mindre. Skolan måste då kompensera. Läsa bättre och mer. Det lustfyllda läsandet. Det engagerande och diskuterande läsandet. Det måste få ta en större plats i skolan. Kanske kan vi lägga ett utökat ansvar för detta läsande på andra ämnen än svenskan. SO lärarna kan bjuda på massor av tid till läsning som berikar. Förutsatt att man minskar ner på målträngseln såklart.

Sedan är det ju frågan om kanske inte Sverige har mer att vinna på att bejaka den kulturkonsumtion som våra unga lägger så mycket tid på. Kanske hjälpa till att utveckla och förfina deras spelsmak. Spelande 14 åringar kommer att växa upp till spelande 40 åringar. En hel del av dessa spelare kommer att spela andra typer av spel än de spelade som 14 åringar. 

Detta är bara en vild gissning men jag skulle tro att den svenska lärarkårens samlade kunskap om tv-spel och datorspel är mindre än vad eleverna i en normal gymnasieklass har tillsammans. 

Kanske är det rentav så att den viktigaste kanon vi behöver ta fram är den spelkanon som Sveriges lärarkår behöver tillgodogöra sig för att kunna göra relevanta kopplingar till elevernas verklighet i sin undervisning.

När man kokar ner hela den här soppan så landar vi i begreppet allmänbildning. Vår grundskola har ambitionen att ge Sveriges unga en god sådan. Problemet är att vad som var allmänbildning 1842 och vad som är det 2013 är så vitt skilda saker.

Det är rent av så att allmänbildning för föräldrar och deras barn vitt skilda saker. Detta eftersom vi lever i tider av paradigmskiften. 

Jag är född pre Pong och var överlycklig över att en gång om året få se Disney på TV. Mina barn har aldrig levt i en tid utan Mario eller GTA . Disney har fyra kanaler som går dygnet runt.

Kanske dags att fundera över vart vi vill? Hur vill vi att vår framtid skall vara. Var vi har utvecklingspotential?

Dataspelsberoende. Datorspelsberoende. Eller den ständigt onda ungdomskulturen kanske.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande 3.0 Unported Licens. http://instagram.com/aner76

Det är på något sätt lite gulligt att vi människor har så svårt med att se saker för vad det är. Kultur inte minst. Ungdomskultur i synnerhet.

Den här boken mellanlandade på mitt skrivbord. Jag har inte hunnit läsa den. Men jag tror ärligt talat inte att jag behöver det heller.

Nu menar jag inte att det inte finns problem. Det finns det. Det finns unga som ägnar mer tid än vad som är bra för dem med att spela spel. Frågan är bara om det är spelens fel. Som jag ser det så är det lika dumt som att beskylla Judas Priest för att ligga bakom ungdomars självmord genom subliminala budskap.

Eller att beskylla jazzmusik för att leda till omoral. 

Det blir ett enkelt sätt att hitta förklaringar på mer komplexa problem.

Just nu går debatten hög om mobiltelefonernas onda påverkan och landet förenas i moralpanik. Plötsligt är man en dålig förälder om man släpper sitt barn med blicken.

När det gäller ungdomskulturen så har den per definition alltid varit dålig. Det är ju liksom en del av grejen med det hela. Det skall vara motstånd mot vuxenvärlden inbyggt i det hela för att vara något värt liksom.

Föräldrageneration efter föräldrageneration går i samma fälla. 

Att vi fortfarande inte har lärt oss att det ständigt följer samma mönster kan jag tycka är förvånande. Beatles är väl ett bra exempel. Från att ha varit sinnebilden av omoral (usch vilket hår) till poulärkultur och vidare till finkultur. Nog kan man väl tänka sig att dataspelen kommer att göra samma resa.

Just nu är det dock fortfarande något som kommer att leda till våra ungdomars totala förfall.

Om 20 år kommer man att dra på smilbanden åt dagens upprörda debatt. Istället kommer man då att vara upptagen av nya ungdomskulturyttringar som kommer att skapa stora debatter på föräldramöten och föräldrautbildningar.

Ja det finns våldsamma spel. Det finns brutala spel. Det finns även vackra spel. Löjliga spel. Precis som det finns våldsamma böcker och filmer. Precis som det finns vackra böcker. Löjliga filmer.

Kultur är kul. Människan är kul.

Vikten av att välja att se. Även på sociala medier

Some rights reserved by *Seth

Jag har de senaste veckorna haft förmånen att på håll följa hur ett gäng lärare hanterar en elev som just går igenom en svår process kring sin egen identitet.
Låt mig börja med att säga att jag är imponerad av hur raka, vänliga och proffsiga de är.
Vad som skulle kunna bli en jättegrej undviker att bli det genom att man dels har koll och följer med i vad som händer och dels inte väjer för att ta ansvar och kommunicera det som händer med föräldrarna.

Att komma ut är ingen lätt process. Det är svårt och kräver mycket mod. Ibland är det skönt att få lite hjälp på traven.

Jag måste säga att dagens unga imponerar på mig. De imponerar med sin tolerans och sin vänlighet. Med sin mognad och sin förmåga att se bortom yta.

Att man som lärare i det här är en förebild är självklart jätteviktigt. Som lärare har man ett förtroendekapital som är jättestort. Man är en modell och en kultursättare. Man sätter ribban för vad som är okej och vad som inte är det. Vi har därmed ett stort ansvar att leva upp till de vackra ord som finns i läroplanen under rubriken "Skolans värdegrund och uppdrag".

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser

Om vi är medvetna om att vår värld är större än den fysiska världen här och nu. Om vi är medvetna om att vi människor har skapat oss möjligheter att kommunicera i parallella forum samtidigt som vi gör det här och nu i det fysiska rummet.
Om vi vet det så måste vi agera utifrån det.

Som jag ser det så kan vi inte välja att bortse från den delen av verkligheten som vi har valt att kalla den digitala världen. Det är ju inte en egen värld. Det är den här världen. Här och nu och i morgon.

Om vi väljer att omfamna även denna delen av vår verklighet så kan vi få syn på fler saker. På gott och på ont så klart. Men vi har även gett oss själva möjligheten att vara förebilder och kultursättare på ännu en arena.
Jag måste säga att jag är mycket tacksam över att de pedagoger jag följt på håll är sådana. De väljer att se och agerar utifrån det de ser. Genom att de gör det så gör de en avgörande skillnad i unga människors liv.