Vad gör vi med våra barn egentligen?

http://www.flickr.com/photos/pinksherbet/sets/72157603035456745/

Min dag började med ett ledset barn. Ett barn som klagar över ont i magen. Ett barn som inte vill gå till skolan.
Till viss del handlade det om laktosintolerans men till den avgörande delen handlade det om något annat och mycket värre.

Det handlar om stress

Vårterminen i sexan är nu fullklottrad med prov. Nationella prov. Många olika delar som skall testa än det ena än det andra. Tid har avsatts för att mäta och väga elevernas kunskaper.
Jag frågade mitt barn vad han trodde att jag ville att han skulle "ge" mig. Vad han trodde att jag förväntade mig av honom. Svaret blev att han trodde att jag ville att han skulle ha bra betyg.
Jag tittade honom i djupt i ögonen och sa till honom att vad jag vill att du skall göra är att du lär dig en massa. Betygen bryr jag mig inte om. Jag bryr mig om vad du kan.

Vad du lyckas prestera på ett antal prov eller vilka bokstäver du får i betyg ändrar inte hur jag ser på dig mitt älskade barn. 

 
Om du har F eller A ändrar inget i mina känslor för dig.

Hans axlar åkte ner en bit men faktum kvarstår. Det är massor av prov som skall göras.

Är detta verkligen det vi vill att våra barn skall göra i skolan? Är det så viktigt att mäta och väga att det är värt all den tid vi flyttar från lärandetid till mätande tid?

I grunden vilar här en syn på människan. Är människan av naturen nyfiken och vill lära sig. Eller är människan av naturen lat och måste tvingas till lärande. Hela diskussionen bygger på detta. Betyg har vi för att motivera eleverna. Det har Björklund sagt.

Jag har också sett de elever som blir motiverade av betyg. De finns. Jag har också sett motsatsen. De som betygen släcker all lust att ens vara i skolan för.

Vad säger då forskningen om det här? Tja väldigt lite talar för att betyg leder till bättre lärande. Med undantag för de som får höga betyg då....

När det gäller motivation är det den inre motivationen som är den som är kraftfull. Yttre motivation i form av belöningar fungerar dåligt. Ibland rentav kontraproduktivt.


Så vad är det som leder till bättre kunskapande och bättre lärande? Peter Gärdenfors pratar om tre faktorer som gynnar motivation

• Vår inneboende nyfikenhet – som ofta är lekfull. Barns lek men även vuxnas hobbys och intressen är en slags lek.
• Känsla av kompetens. Jag kan, jag behärskar situationen. Ha kontroll över situationen.
• Ömsesidighet – vi tycker om att göra saker tillsammans. Kamratlärande är en väldigt stark mekanism.

Detta kan man jämföra med Daniel Pinks drivkrafter för motivation

Autonomy Mastery Purpose

 

Eller varför inte Sebastian Deterdings

Freedom Mastery Meaning

När skall dessa kunskaper gå in i huvudet på våra politiker som beslutar om vad vi skall göra i skolan. NÄR?
När skall dessa kunskaper nå in i huvudet på de lärare som arbetar i den svenska skolan? NÄR?

Framförallt undrar jag hur många ungar vi tycker att det är lämpligt att vi offrar på vägen. 

Om PISA och kanske lite annat.

Some rights reserved by Rob Boudon

Det är ett stort problem att läsförståelsen sjunker. Punkt.
Att svenska elever lägger mindre tid på läsning beror inte på att vi läser mindre i skolan. Skolan har förändrats mindre än man kan tro sedan 1842. Nej den stora förändringen är i hur mycket tid man lägger på att läsa böcker hemma. Dyslexiförbundet FMLS konstaterar "Förr om man hade tråkigt så läste man en bok (---) Idag finns det så mycket annat som lockar, datorspel, teve och filmer. Man behöver inte läsa för att få stimulans."  

 Här tänker jag en djärv tanke.

Är det så att böcker helt enkelt är en konstform som håller på att ersättas av en annan konstform? Att berättande håller på att byta medium? 

Jag vågar påstå att det är så. Skillnaden är rent visuellt gigantisk. Men innehållsmässigt är skillnaden mindre avgörande. Att läsa deckare är ju populärt. Eller varför inte agentromaner. Eller krigsskildringar.

Men om du råkar vara under 35 så kan de ha namn som GTA5 istället för Snabba cash. Vilken av de två som är bäst är enkelt att avgöra. GTA 5 har ett obegränsat antal handlingar som du som läsare/spelare är med och påverkar din historia med. Spel är ett av människor skapat kulturellt uttryck. Precis som film. Precis som litteratur. Att något av dessa skulle vara finare, viktigare eller på något underligt sätt mer i grunden avgörande är såklart en konstruktion som är kontextberoende.

Inget annat land är så genomgripande genomsyrat av den omvälvande samhällsförändrande kraft som vi kallar internet som Sverige. Men i Sverige diskuteras på allvar om vi inte behöver en litteraturkanon. Så att vi kan bestämma vilka böcker vi skall tvinga våra skolelever att läsa. Senast i somras var det på tapeten.

Eftersom jag anser att även annan kultur är viktig så bör vi införa en musikkanon, filmkanon, teaterkanon, matkanon, konstkanon och säkert en hel massa andra kanoner. 

Plötsligt framstår det som lite märkligt eller hur.

Men åter till där jag började. Det är problematiskt om läsförståelsen sjunker. Detta eftersom så mycket av det vi gör är beroende av att vi läser och tolkar text.

Så hur löser vi detta? Hemma läser våra unga (och yngre vuxna) allt mindre. Skolan måste då kompensera. Läsa bättre och mer. Det lustfyllda läsandet. Det engagerande och diskuterande läsandet. Det måste få ta en större plats i skolan. Kanske kan vi lägga ett utökat ansvar för detta läsande på andra ämnen än svenskan. SO lärarna kan bjuda på massor av tid till läsning som berikar. Förutsatt att man minskar ner på målträngseln såklart.

Sedan är det ju frågan om kanske inte Sverige har mer att vinna på att bejaka den kulturkonsumtion som våra unga lägger så mycket tid på. Kanske hjälpa till att utveckla och förfina deras spelsmak. Spelande 14 åringar kommer att växa upp till spelande 40 åringar. En hel del av dessa spelare kommer att spela andra typer av spel än de spelade som 14 åringar. 

Detta är bara en vild gissning men jag skulle tro att den svenska lärarkårens samlade kunskap om tv-spel och datorspel är mindre än vad eleverna i en normal gymnasieklass har tillsammans. 

Kanske är det rentav så att den viktigaste kanon vi behöver ta fram är den spelkanon som Sveriges lärarkår behöver tillgodogöra sig för att kunna göra relevanta kopplingar till elevernas verklighet i sin undervisning.

När man kokar ner hela den här soppan så landar vi i begreppet allmänbildning. Vår grundskola har ambitionen att ge Sveriges unga en god sådan. Problemet är att vad som var allmänbildning 1842 och vad som är det 2013 är så vitt skilda saker.

Det är rent av så att allmänbildning för föräldrar och deras barn vitt skilda saker. Detta eftersom vi lever i tider av paradigmskiften. 

Jag är född pre Pong och var överlycklig över att en gång om året få se Disney på TV. Mina barn har aldrig levt i en tid utan Mario eller GTA . Disney har fyra kanaler som går dygnet runt.

Kanske dags att fundera över vart vi vill? Hur vill vi att vår framtid skall vara. Var vi har utvecklingspotential?

Dataspelsberoende. Datorspelsberoende. Eller den ständigt onda ungdomskulturen kanske.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande 3.0 Unported Licens. http://instagram.com/aner76

Det är på något sätt lite gulligt att vi människor har så svårt med att se saker för vad det är. Kultur inte minst. Ungdomskultur i synnerhet.

Den här boken mellanlandade på mitt skrivbord. Jag har inte hunnit läsa den. Men jag tror ärligt talat inte att jag behöver det heller.

Nu menar jag inte att det inte finns problem. Det finns det. Det finns unga som ägnar mer tid än vad som är bra för dem med att spela spel. Frågan är bara om det är spelens fel. Som jag ser det så är det lika dumt som att beskylla Judas Priest för att ligga bakom ungdomars självmord genom subliminala budskap.

Eller att beskylla jazzmusik för att leda till omoral. 

Det blir ett enkelt sätt att hitta förklaringar på mer komplexa problem.

Just nu går debatten hög om mobiltelefonernas onda påverkan och landet förenas i moralpanik. Plötsligt är man en dålig förälder om man släpper sitt barn med blicken.

När det gäller ungdomskulturen så har den per definition alltid varit dålig. Det är ju liksom en del av grejen med det hela. Det skall vara motstånd mot vuxenvärlden inbyggt i det hela för att vara något värt liksom.

Föräldrageneration efter föräldrageneration går i samma fälla. 

Att vi fortfarande inte har lärt oss att det ständigt följer samma mönster kan jag tycka är förvånande. Beatles är väl ett bra exempel. Från att ha varit sinnebilden av omoral (usch vilket hår) till poulärkultur och vidare till finkultur. Nog kan man väl tänka sig att dataspelen kommer att göra samma resa.

Just nu är det dock fortfarande något som kommer att leda till våra ungdomars totala förfall.

Om 20 år kommer man att dra på smilbanden åt dagens upprörda debatt. Istället kommer man då att vara upptagen av nya ungdomskulturyttringar som kommer att skapa stora debatter på föräldramöten och föräldrautbildningar.

Ja det finns våldsamma spel. Det finns brutala spel. Det finns även vackra spel. Löjliga spel. Precis som det finns våldsamma böcker och filmer. Precis som det finns vackra böcker. Löjliga filmer.

Kultur är kul. Människan är kul.

Vikten av att välja att se. Även på sociala medier

Some rights reserved by *Seth

Jag har de senaste veckorna haft förmånen att på håll följa hur ett gäng lärare hanterar en elev som just går igenom en svår process kring sin egen identitet.
Låt mig börja med att säga att jag är imponerad av hur raka, vänliga och proffsiga de är.
Vad som skulle kunna bli en jättegrej undviker att bli det genom att man dels har koll och följer med i vad som händer och dels inte väjer för att ta ansvar och kommunicera det som händer med föräldrarna.

Att komma ut är ingen lätt process. Det är svårt och kräver mycket mod. Ibland är det skönt att få lite hjälp på traven.

Jag måste säga att dagens unga imponerar på mig. De imponerar med sin tolerans och sin vänlighet. Med sin mognad och sin förmåga att se bortom yta.

Att man som lärare i det här är en förebild är självklart jätteviktigt. Som lärare har man ett förtroendekapital som är jättestort. Man är en modell och en kultursättare. Man sätter ribban för vad som är okej och vad som inte är det. Vi har därmed ett stort ansvar att leva upp till de vackra ord som finns i läroplanen under rubriken "Skolans värdegrund och uppdrag".

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser

Om vi är medvetna om att vår värld är större än den fysiska världen här och nu. Om vi är medvetna om att vi människor har skapat oss möjligheter att kommunicera i parallella forum samtidigt som vi gör det här och nu i det fysiska rummet.
Om vi vet det så måste vi agera utifrån det.

Som jag ser det så kan vi inte välja att bortse från den delen av verkligheten som vi har valt att kalla den digitala världen. Det är ju inte en egen värld. Det är den här världen. Här och nu och i morgon.

Om vi väljer att omfamna även denna delen av vår verklighet så kan vi få syn på fler saker. På gott och på ont så klart. Men vi har även gett oss själva möjligheten att vara förebilder och kultursättare på ännu en arena.
Jag måste säga att jag är mycket tacksam över att de pedagoger jag följt på håll är sådana. De väljer att se och agerar utifrån det de ser. Genom att de gör det så gör de en avgörande skillnad i unga människors liv.

Skolan göder kreativiteten?

Some rights reserved by alles-schlump

Efter att i sociala medier ha snubblat över ett blogginlägg om en skola i USA som heter Sudbury Valley School har hjärnan haft lite att fundera över.

En skola helt utan allt det som vi tänker att skola skall vara. Inga lektioner. Ingen läroplan. Inga egentliga krav. Bara möjligheter.

Vad en sådan skola gör är att den ställer hela grunden för skola på huvudet. Vem finns skolan till för egentligen. Det där är ju inte helt ointressant nämligen.

Har vi en skola för samhällets skull eller för elevernas?

Varför har vi skolplikt? Skulle ingen komma till skolan om det inte var lagstiftat att man måste? Skulle samhället paja fullständigt om skolplikten försvann? Skulle vi stå utan revisorer och snickare? Skulle vi förlora en generation till dataspel och droger?

Många frågor som söker sitt svar.

Här vilar en människosyn och en kunskapssyn i dessa grumliga vatten. Antingen lär vi ju oss därför att vi människor har en inneboende kunskapstörst och nyfikenhet. Eller så är människan av naturen lat och måste tvingas att lära. Det är ju antingen eller. Tydligen är svensk skola byggd på antagandet att här måste till tvång. Annars hade vi ju inte lagstiftat om att man MÅSTE gå i skolan. Ett sådant antagande om människans drivkrafter kommer ju att påverka alla andra beslut man fattar. 

Att antagandet om människans lathet är tokfel vet ju varenda människa som umgåtts med ett litet barn. Så hur tar vi tillvara denna kunskap i svensk skola idag. 

Med tanke på hur den politiska debatten ser ut i dagsläget så verkar det ju inte gå alls i den riktningen. Det verkar mer handla om hur tidigt man kan sätta betyg på barnen.

Om vi istället tar vårt avstamp i den inneboende kraften i unga människors nyfikenhet så hamnar vi helt andra (och tror jag) diskussioner. Då blir frågan hur vi skapar en skola som eleverna VILL komma till för att det är så förbannat roligt att lära sig.

Det leks för lite i svensk skola! 

Det är lätt att ändra på! Det är dags att vi tar leken på allvar och utnyttjar den fantastiska potential som våra elever besitter.  

Ämnesövergripande. Varför är det en bra idé

Some rights reserved by Gibson Claire McGuire Regester

Hur vi strukturerar vår kunskap är något som jag tycker är väldigt spännande. Vi dras sedan skapandet av den första encyklopedin med ett sätt att organisera kunskap. Man liknade det vid ett träd. Ett kunskapens träd, vilket ju redan var en etablerad liknelse.
Vi delar upp kunskapen på olika nivåer. Humaiora och teknik. Eller på en mer detaljerad nivå naturgeografi och ekonomisk geografi.

I skolan har vi också gjort detta. Vi har teoretiska ämnen och praktiska ämnen. 

Vi har kemi och samhällskunskap.
Rent praktiskt så är det ju inte så konstigt. En lärare kan inte kunna allt. Vi måste specialisera oss. Vad jag tänker är att denna specialisering får konsekvenser som vi kanske inte har reflekterat tillräckligt över.

Hjärnan gör inte sådana skillnader på kunskap. Om vi inte skapar en sådan skillnad genom att lära oss att det är skillnad. Hjärnan har alla möjligheter att koppla samman kunskaper på nya sätt. Att spränga sådana här givna kunskapslagar är det som leder till inovation. Att tänka det som inte redan tänkts kräver ju att vi bryter mot de strukturer vi skapat för vårt tänkande.

Hur vår hjärna jobbar med kunskap kan mer liknas med det sätt som internet är uppbyggt. Med oändligt antal möjliga kopplingar mellan olika delar av kunskaper.

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Internet_map_1024_-_transparent.png

Men här invänder min hjärna. Man måste ju först ha kunskaper att koppla ihop innan man kan göra kopplingarna. Eller?
Här kan man ju tänka att grundskolan ger de grundläggande kunskaperna. Sedan kan man gå vidare och göra kopplingar sen. Men jag tror inte att det är en bra idé. Jag vet att en professor i Lund beskrivit det ungefär så här.

Först går man i skola och lär sig kopiera och ta över det det andra tänkt. Fortsätter att göra det samma på gymnasiet och universitetet. Under forskarutbildning får man inte gå för mycket utanför ramen för att inte riskera att ställa sig utanför och därmed riskera att man inte får fortsatta. Så här håller vi på ända tills man efter mängder av år blir professor. Då kan du äntligen vara fullständigt kreativ och tänka fritt.

Är det någon som tror att detta sätt gynnar kreativt tänkande? Det tror inte jag! Om vi har tränat under åratal på att tänka på ett sätt så är det det vi blir bra på. 

Så hur skall vi göra då?

Jo vi skall träna på och jobba på att organisera arbetet i skolan på andra sätt. Att ha ett ämnesövergripande arbetssätt är en bra ingång. Att använda modeller av typen Big Five eller Blooms taxonomi (den ena bygger ju på den andra) för att få syn på våra olika ämnens gemensamma nämnare. Att skapa en miljö och kultur på våra skolor där vi uppmuntrar kreativitet, skapande och experimenterande.

Det handlar inte om att ge avkall på kunskapsuppdraget utan om att angripa det på andra sätt helt enkelt.

Varför vi skall göra det är väl självklart. Det är roligare och leder till bättre tänkande. Dessutom tror jag att vi behöver tekniker med kunskaper i filosofi. För att inte tala om filosofer med kunskaper i teknik. Eller för all del medborgare som kan göra såväl etiska ställningstaganden som skapa nya innovationer.

Det räcker inte att bygga en bra maskin. Den måste vara vacker också!

http://www.flickr.com/photos/tinkerbots/5368879532/

Det är dags att byta inriktning på den svenska skolan! Det är dags att flytta fokus från att jaga PISA resultat och ett alltför stort fokus på att vi skall producera ingenjörer till en skola som är till för eleverna.

Idag upplever jag att man har en bild av skolan som en maskin. 

Om vi bara stoppar in större mängd tid i matte och NO så verkar man tro att det kommer ut fler ingenjörer i andra ändan. Det är bara ett problem. Människor är inte matematik. Det är inte så enkelt.

Jag tror att det rent av är så att det är kontraproduktivt att göra så.

I ett debattinlägg i DN skriver Robert Weil om vikten av att uppvärdera de humanistiska och konstnärliga ämnena i den svenska skolan.  Inte för att svenska affärsmän skall kunna föra sig bättre i de finare salongerna (vilket kanske skulle kunna behövas). Nej det handlar om att vi behöver människor som har kompetens att bygga ett bättre samhälle. Det behövs ett etiskt perspektiv. Det behövs filosofer och musiker. Det behövs konst och poesi.

Mänskligheten står inför en mängd ödesfrågor som vi måste möta på en mängd fronter. Frågor som global uppvärmning är inte enbart något som vi kan lösa med nya uppfinningar.

Vi kommer att behöva använda alla människans kompetenser för att komma till rätta med problemen.

Jag tycker att vi skall göra en tankemässig flytt. Skolans uppgift bör inte vara att leverera nyttiga arbetare och skattebetalare. Nej det är dags att vi istället inriktar skolan mot att utveckla eleven. Om målet är att skapa lyckliga och hela människor är jag övertygad om att vi gör andra val. Att vi gör andra saker. Då kommer vi också att få matematiker och ingenjörer med andra och mer kreativa infallsvinklar. Det är jag övertygad om.

Det räcker inte att bygga en bra maskin. Den måste vara vacker också.

Det där med digital kompetens. Lite tankar och en definition

http://www.flickr.com/photos/rishibando/4660452869/

Vad är egentligen digital kompetens? Kanske är det rent av dags att sluta prata om det? Kanske är det ointressant att prata om idag när den digitala världen är ja..... världen helt enkelt?!

Det är ju inte en separat värld utanför den vanliga utan bara en del av... ja ... världen. 

I skolan behöver vi fortfarande prata om digital kompetens. Eller rättare sagt. Digitala kompetenser. För det handlar om plural här. Digital kompetens är nämligen kontextberoende precis som all annan kunskap. Digital kompetens är inte samma sak i historia som i musik.

Detta är också förklaringen till att det är en dålig idé att inrätta ett nytt ämne i skolan av typen "dataslöjd" eller "IT". Det ger helt enkelt inte tillräckligt av IT-kompetens för pengarna.

Varje lärare i varje ämne behöver fundera över hur, vad och varför utifrån sitt ämne i relation till ny teknik och internet. Först då lär vi våra elever rätt saker.

Jag har varit tvungen att försöka formulera för mig själv vad jag menar är digital kompetens. Jag kom fram till att det just idag för mig kan låta så här.

Att man kan hantera kommunikation, kunskapsinhämtning och kunskapsproduktion, i en digital kontext, med ett källkritiskt och etiskt förhållningssätt.
Helt enkelt att vara streetsmart på nätet. Kunna hantera troll och phishing. Ja den mörka sidan. Men även kärlek, vänskap och kunskapsdelande. Den ljusa sidan.

Det här kommer mala i min hjärna ett tag framöver är jag rädd...

Kreativitet. Är det något vi skall uppmuntra i skolan?

Some rights reserved Arlo MagicMan

Kreativitet och skola är ett lite problematiskt ämne. Det är liksom en av de där paradoxerna som läraryrket är fullt av.

Kreativitet handlar om att bryta normer och ta tänkandet utanför det redan tänkta och gjorda. Ofta krockar detta med andra mål som vi sätter upp för det som vi gör i skolan. 

Så här ungefär.

Som lärare planerar man ett ämnesområde. Baserat på LGR 11 väljer man ämne och vilka förmågor man tänker sig att utvärdera eleverna utifrån. Därmed har man redan i sin egen hjärna skapat sig en bild av hur man tänker sig att det hela skall gå till. Redan där har vi börjat begränsa oss och potentiellt även våra elever. Dessutom kan vi på detta lägga den våta filt av skolkultur och skolhistoria. Allt det där som vi omedvetet införlivat i vårt tänkande om vad skola skall vara och bör vara. Detta rimmar nu väldigt illa med det där som handlar om att bryta normer och invanda tankebanor. Ja hela tänket kring detta att mäta kunskaper och sätta betyg handlar ju allt som oftast om att se hur väl eleven passar in i formen av en duktig elev.

Hur många gånger har jag hämmat mina elevers kreativa utveckling genom min oförmåga att se och förstå deras tankebanor på grund av att jag själv redan bildat mig en uppfattning av hur världen är  och bör vara. Hur många gånger har jag medvetet eller omedvetet utsläckt kreativa infall genom att styra och ställa med mitt ledarskap i klassrummet?

Det handlar helt enkelt om att helt vända på våra bilder av skola är om det är kreativitet som är målet.

Vill vi att eleverna skall utveckla sin kreativitet får vi förändra skolan från grunden.

Ordning och reda ut genom dörren. Uppdelning i ämnen med fast timplan kan fara och flyga. 

Nu tänker ni att jag helt har förlorat både sans och vett. Det har jag inte och även jag inser att det finns andra viktiga mål med svensk skola än bara att skapa kreativa elever.

Men varför inte börja med att kopiera Google och deras 20% free time  En dag i veckan till egna projekt som baseras på intresse och fria val. Inte "elevens val" utan något helt annat.

Om vi tror på våra elevers egna drivkraft och lust att lära så kan vi våga att släppa loss den. Jag tror att det finns massor av spännande projekt som vi skulle kunna få se.

Sommarpratare fast på gör det själv nivå

By JustinJensen

Jag hade en liten tanke om att det hade varit kul att låta elever göra sin egna "sommar" program. Det är ju så enkelt egentligen.
Musik och prat blandat.

Välj att berätta om något ur ditt liv eller prata om något som engagerar dig. 

Klockren uppgift helt enkelt. Det är säkert massor av lärare där ute som har gjort detta redan.

Men där är några tips som jag vill dela med mig av. Så att man inte går i fällan och gör något olagligt.

Musiken är ju en viktig del så där började jag. Man behöver ju ha rätten att använda musiken man spelar i programmet. Normalt sett har du inte den rätten. Senaste Avicii låten går helt enkelt bort. Du står alltså inför två valmöjligheter. Antingen skapa egen musik (elitnivå) eller använda musik som du har rätt att använda (normalnivå). Alltså musik publicerad under Creative Commons licens.
Jag valde det senare. Musiken hittade jag på sidan http://freemusicarchive.org/ och jag måste säga att jag är imponerad av kvalitén.

När man använder musiken så ingår det att man talar om var man har fått den ifrån. Vem som är skapare helt enkelt.

Sedan kommer det till det man skall prata om.

Jag valde ett ämne som jag brinner för. 

Att det blev skolan jag pratade om är väl knappast någon överraskning.

Sedan var det bara att starta GarageBand och köra på. Blev det jag sa inte bra så var det ju bara att klippa och klistra. Göra om tills jag var nöjd. Sedan in med musiken emellan och en liten ljudeffektsnutt som bakgrund till mitt prat eftersom jag hade en dålig mikrofon som gjorde att bara min röst lät lite platt.

Efter detta var det bara att exportera det som mp3 och sedan en uppladdning till soundcloud  för att sedan kunna bädda in resultatet här.

Nu är det eran tur :)