Möten i verkligheten

Nu blir det under några dagar fokus på att möta ungdomar i den riktiga verkligheten. Ju mer möjligheter vi har att mötas på nätet desto viktigare blir det verkliga mötet.
Dagens ungdomar umgås ständigt. Via SMS, mail, chatt och web 2.0. Ständigt interagerar de med varandra. Men mycket av detta handlar om att upprätthålla bilden av sig själv i förhållande till andra.
I denna tillvaro tror jag att det verkliga mötet/samtalet har ökat sitt värde. Tonåringarna har massor av funderingar om livet och sig själva i förhållande till allt och alla. Svaren på deras frågor får de inte i ett test på facebook. Vi som vuxna i tonåringars närhet är därför otroligt viktiga. Det är oss de testar och frågar. Vi är deras bollplank i utvecklandet av ett jag.
Som lärare möter jag dagligen denna verklighet. Jag behöver utveckla de verktyg som jag använder i mötet med ungdomarna.
Ett verktyg som jag använder mig av är Repulse. En samtalsmetod. Nu skall jag under två dagar vidareutveckla mina kunskaper kring detta. Nyttigt!
Det är lätt att tro att allt flyttar till webben. Särskillt när tankar kring detta är det som varje arbetsdag handlar om. Balans behövs. Denna veckan lever jag mer IRL. Men nästa är jag tillbaka i molnet.

Ny glädje!

Det är så kul att möta eleverna!

Skoltidningen är ett under av kreativitet och glädje över att få skapa. Eleverna kastar sig huvudstupa in i provverktyget utan en tanke på att det kanske är svårt. -Äh jag testar. Som en tjej sa i torsdags eftermiddag. Hon försöker. Kör fast. Försöker igen och lyckas. I andra änden skapas serier och någon annan skapar färgglada bilder. Någon sammanställer en intervju med en sångerska som sjungit med Per Gessle.

Idag pratade jag sökvägar och vad som är okej och inte okej att göra på internet med en sjua. De var mycket intresserade och hade helt klart funderat en del kring vad man kan göra och vad man bör göra på nätet. Diskussionen var bra. Vad får man skriva när man chattar? Är det OK att skriva "jag skall döda dig" till en kompis om man sätter in en skrattande smily efter. Någon tyckte det var okej medan någon annan inte tyckte att det var okej då det kan missuppfattas.

Bara att det diskuteras tror jag är jättebra. Jag glömde fråga om de pratat om detta med någon lärare tidigare men jag misstänker att de inte har det.

Den stora klyftan mellan oss som lär ut och de vi skall lära blir ganska påtaglig då.

Jag menar hur skall de kunna tycka att vi har något att komma med när vi inte ens pratar samma språk som dem. Vi har inte samma kultur. Samma referenser. Visst kan man tänka sig att det är eleven som skall anpassa sig till läraren men alvarligt talat så vet vi ju att det inte är så det fungerar.

Vi lärare kan tro att vi är en mycket speciell grupp med en väldigt speciell utbildning men ärligt talat så är vi bara säljare.

Vi skall sälja in kunskap hos eleverna. De är ju inte alltid så sugna på att handla in vår vara vilket ju ställer höga krav på oss som säljare.

En duktig lärare är en duktig säljare. Någon som brinner och tror på sin vara. Som kan skapa och upprätthålla relationer över tid. Som sätter upp mål och genomför dem.

Dock utan det ekonomiska incitament som finns i privat sektor.

Sabbade datorer

Hur gör man för att eleverna skall vara rädda om datorerna? Jag försöker att bygga relationer till eleverna så att de känner att det tar emot att sabba då det drabbar mig. Givetvis når man inte alla men...

Den senaste veckan har fyra datorer blivit förstörda. Det är löjligt små plastbitar som bänds loss och sedan stoppas in i cd-spelaren. Varför? Onödigt och dumt.

Vad är drivkraften bakom sådan destruktivitet? Jag blir orolig. Det måste ju betyda att vi har elever som mår dåligt. Varför annars förstöra?

Jag får extra jobb. Pengar till nya datorer får gå till att ersätta de som blivit förstörda. Allt sammantaget leder det till en tråkigare skola.

Jag har länge varit stolt över att eleverna på Killebäckskolan varit så duktiga på att hantera datorerna på ett bra sätt. Facit de tre senaste åren är ett tiotal söndriga möss. Jag hoppas att dett inte är ett trendbrott. Jag har mailat alla elever och hoppas att det därmed tar slut.

Jag hoppas.....