tisdag 19 februari 2013

När man är i stormens öga.

Attribution Some rights reserved by Greg Palmer

Det är spännande att befinna sig mitt i en tid som präglas av stark omvandling. Men samtidigt blir man lätt blind för förändringarna eftersom man ständigt spanar efter nästa och nästa förändring.

Då är det bra och viktigt att stanna upp lite och reflektera över var vi är. Var vi har varit och vart vi är på väg. Jag tänkte försöka tänka lite högt här en stund. Vi får se var det hamnar och vi får se om det blir klokt eller dumt.

Härom dagen pratade jag med två lärare som sedan ett år tillbaka lever sina lärarliv på en skola med 1-1. En dator per elev. De konstaterade att det där med tillgång till dator nu var självklart. Det var inget de funderade över. De bara var där. Alltid. Det är bara självklart.

Nätet är alltid närvarande och tillgängligt. Det har förändrat skolan på ett ganska dramatiskt sätt. Eller i vart fall lärarens roll. Det finns alltid tillgång till faktakoll. Läraren är inte längre den enda källan till fakta. Var det väl aldrig om man skall vara ärlig. Boken och läraren hade dock en ganska stark position fram tills datorn och nätet kliver in på scenen. Det är spännande. I förlängningen kommer detta att förändra lärarrollen ännu mer. Detta därför att det kommer att leda till stora förändringar i arbetssätt i klassrummen. Jag tror att detta är positivt. Det där med läraren som kunskapsförmedlare som från katedern lär ut kunskapen till eleverna som lär in. Den läraren är, trots det som Björklund säger, på väg att försvinna. Det finns ett antal anledningar till detta. En av anledningarna är helt enkelt den att lärande sällan funkar på det sättet.

Detta betyder inte att lärare inte får eller skall berätta. Det är självklart att man skall. Det är ett av alla de verktyg vi har att använda. Ibland är det effektivt och ibland alldeles underbart.

Men lärande måste ske på många sätt. Variation är viktigt. Hjärnor blir ju så snabbt uttråkade. Speciellt ungdomars.

Om man som jag tror att lärande sker inuti individen men i samspel med andra så är det värt att fundera över vad läraren har för roll i framtiden. John Hattie menar att de tre viktigaste och mest kraftfulla lärarkompetenserna är

  1. Relationell kompetens
  2. Ledarkompetens
  3. Didaktisk kompetens
Helt enkelt chef skulle man kunna säga. 
Vad detta kokar ner till är väl egentligen det där med lärarens status. Om det som gav lärarens status tidigare har varit tillgång till kunskap så kan man idag säga att det övertaget till stor del är minskat då vem som helst kan ha tillgång till samma information och kunskaper. 
Morgondagens och dagens lärarstatus handlar mycket mer om de tre kompetenser som Hattie pekar på. 

Detta kommer i förlängningen att förändra själva arbetet i skolan. 

Skolan kommer att snegla på hur man gör i övriga arbetslivet. 

Från fasta grupper kommer vi att röra oss mer mot projektgrupper. Team som driver projekt och där vilka som ingår i projektet förändras efter behov. 

Alltså läraren som chef för en verksamhet som i stora delar sker i projektform. 

Jag har en känsla av att det blir roligare och roligare i skolan framöver. För både projektledare och elever.  



lördag 16 februari 2013

Betygen eller kunskapen? Vi behöver flytta fokus!

AttributionShare Alike Some rights reserved by ibeeckmans

Skolan är ständigt aktuell i den politiska debatten. Alla har en åsikt eftersom alla har en relation till just skolan. Det finns ett antal problem med detta. Ett heter NOSTALGI. Skola är ju per definition det som man själv lägger i begreppet utifrån sina erfarenheter. Den bästa skolan blir då den man själv gick i eftersom det är den referens man har.

Detta ställer till stora problem i en tid som är så turbulent och dynamisk som den vi lever i. Vi befinner oss mitt i ett gigantiskt paradigmskifte. Vi går från kapitalismens och industrialismens tid in i informationsialismens tid (för att fördjupa sig mer i detta rekommenderar jag den här boken). Det är omvälvande såklart. Men det gör att de erfarenheter som vi har av skola riskerar att vi drar fel slutsatser av vad en skola bör vara. Den skall ju inte längre vara det den har varit utan måste förändras för att möta de behov som en ny tid innebär. 

Detta fungerar dåligt i ett politiskt klimat som tycks vara helt och fullt upptaget med igenkänning. Det skall vara trygga och hemtama budskap och bilder som får väljarna att känna igen sig. Alltså raka motsatsen till visionärt och förändringsbenäget. Detta är självklart en reaktion på en tid som är så dynamisk och förändringsbenägen som den vi lever i. Här i ligger paradoxen. Det som är rätt att göra för att möta framtidens behov blir plötsligt politiskt fel.

Vad som krävs då är politiskt mod. Det krävs självklart även karisma och visioner. Detta verkar onekligen vara bristvaror i det svenska politiska livet. 

Den tråkiga slutsatsen blir att vi knappast kommer att se någon snar vändning när det gäller resultaten i svensk skola. Förklaringen är enkel. Vi fokuserar på fel saker. Detta gör vi trots att vi vet bättre.
Fokuseringen på betyg och tvång istället för på kreativitet och lust leder helt enkelt inte till bättre lärande. Detta beror på att vi allt för mycket betonar lärarens och skolsystemets roll. Det är ju inte där lärandet sker. Det sker inuti eleven. Självklart i samspel med sin omgivning (lärarna och skolsystemet är självklart inte oviktiga. Tvärt om.).

Men vad vi borde lägga vår kraft på är inte att förändra skolan genom betyg och reformer. Vi borde förändra lusten att lära. 

Den kraften som finns i varje levande människa. Den kraft som gör att vi lär oss springa, gå, tala, programmera, dansa, spela TV-spel och knyppla.
För att göra en liknelse med ekonomi. Det vi nu försöker göra är att öka efterfrågan genom att lagstifta och med tvång öka konsumtionen av varan kunskap. Jag tror att det är fel väg att gå. Jag tror att marknadsföring är en bättre väg att gå.

Lust uppstår väldigt sällan av tvång och lusten är väldigt viktig i förhållande till lärande. 

Man behöver inte gå längre än till sig själv för att veta att det som man tycker är roligt är lättare att göra och lära sig än något som man känner sig tvingad till.

Skolan har ett gigantiskt marknadsföringsproblem i förhållande till sina kunder. Och med kunder menar jag eleverna. Det är eleverna som skall uppleva att deras skola är meningsfull och stimulerande och det är där vi borde fokusera all vår kraft för att göra skolan till en plats som möter deras behov.

Vem tror ärligt talat att betyg över huvud taget bidrar på något sätt till ökad meningsfullhet och glädje? 

Om de nu är en så fantastisk motivator så borde ju t.ex. idrottsrörelsen ha använt detta fantastiska verktyg länge. Mig veterligen är detta ingen stor grej inom idrott.
Inom affärsvärlden jobbar man möjligen med belöningar men även det är omdiskuterat. Bonusarnas inverkan på arbetsinsatsen ifrågasätts. Det som istället kan lyftas fram som viktigt för resultat är den inre drivkraften i varje människa. När tänker någon politiker våga tala om detta? Det är enkelt att grunda detta i forskning. Hjärnforskning inte minst och det är ju jättesexigt. Men dessutom kan varje enskild människa känna igen sig själv i detta. Det behöver bara paketeras och formuleras. Här finns som jag ser det en stor möjlighet att bryta ny mark för den politiker som vågar.

tisdag 18 september 2012

Den hotade skolan... och vägen framåt

AttributionShare Alike Some rights reserved by HowardLake

Skolan och lärarna känner sig hotade och jagade. Kränkt är ett ord som verkar dyka upp både titt som tätt. Jag tror att det är farligt. Samtidigt är jag övertygad om att det inte är särskilt konstigt.
Skolan har under lång tid hamnat på efterkälken.

Resten av världen har sedan 90-talet varit inne i en period av strukturomvandling beroende på att internet och digitalisering förändrat spelreglerna. Den resan har skolan inte gjort på samma villkor som resten av samhället. 

Det som varit självklart på alla andra arbetsplatser där man arbetar med kunskap (nämligen tillgång till teknik) har varit en lyx som varit få förunnat i skolan värld. När nu kommunerna vaknar och en efter en hoppar på 1-1 tåget så gäller det att inse att detta startar en process som måste få ta tid. Det handlar inte minst om att förändra synen på vad som är lärarens roll. Som lärare är man fortfarande den som kan mest i klassrummet om det ämne man undervisar i. Men man är inte längre den enda källan. Andra källor finns bara ett musklick bort.
Detta kräver nya angreppssätt. Läraren är inte längre den som levererar svaren (förmedlaren). Läraren är istället den som ställer frågorna. Detta är något som vi lärare behöver jobba mycket med. Något vi behöver träna på för att bli mästare i.
Att skapa frågeställningar som är givande och spännande. Som leder till ett kunskapande som leder till att eleverna uppnår de mål som vi vill att de skall nå.
Är detta nytt då?
Nä det är ju inte det..... Redan de gamla grekerna som det ju heter. På wikipedia kan man läsa följande.

Sokrates undervisade på sitt speciella sätt. Han gav inga svar utan ställde ledande frågor till sina elever vilket gjorde att de själva kunde resonera fram sina egna svar.

Kunskap skapas i individen i samspel och samtal med andra.
Svensk skola är bland de bästa i världen. Detta trots, inte tack vare, en skoldebatt och en skolpolitik som enbart verkar handla om mätbarhet och administration.
Skolan söker sin identitet och med hjälp av tillgång till internet och alla de verktyg som följer på den digitala revolutionen så kommer svensk skola att bli ännu bättre.

Men Sveriges lärarkår behöver bli bättre på att använda digitala möjligheter för att visa vad bra saker vi gör. Vi behöver marknadsföra svensk skola. Vi måste ge en motbild till den svartmålning som pågått så länge att vi börjat ta den för sanning. Sveriges lärare behöver se sig själv i spegeln varje morgon och säga till sig själv. Du är bra!
Först då kan vi sluta bli kränkta av de som ifrågasätter eller utmanar. Först då kan vi föra det samtal som är viktigt. Samtalet om vart vi vill att svenska skolan skall ta vägen.

lördag 4 augusti 2012

Att starta nytt. Om att skapa förväntningar...


AttributionShare Alike Some rights reserved by axbom

Det är en ganska läskig känsla att kliva in genom en dörr och inte riktigt veta vad som väntar dig. Samtidigt kan man nästan få svindel av alla möjligheter som finns.

Förväntningar är viktiga. Dina egna så väl som andras. 

När det gäller skolan så har det diskuterats en del kring det här. Vilka förväntningar vi har på eleverna är jätteviktigt eftersom det är våra förväntningar som eleverna kommer att uppfylla. Det gäller alltså att ha förväntningar på rätt nivå för att nå bra resultat.

Jag tror att jag och mina kollegor har lyckats skapa stora förväntningar på vad vi i Digiteket skall åstadkomma.
Inte minst genom att figurera i media. Nu vill jag understryka att jag ser på mig själv med ett överseende leende och en stor nypa självdistans. IKT-expert känns väldigt pretentiöst. Men när någon kallar en det så kanske man skall nöja sig med att säga tack :)

Det är en mycket spännande resa vi har inlett. Vart den tar vägen definieras av var målet är och vilka behov vi har för att kunna ta oss dit.

Jag längtar efter att möta verkligheten och försöka börja skapa mig en uppfattning av var på kartan vi är. 

Det är ju en väldig tur att det finns GPS....


onsdag 25 juli 2012

Om att bryta mot reglerna....

Lego Car (rear)
AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Stewf

Den tysta läroplanen. Det där som vi lär ut utan att medvetet lära ut det. Det där vi ÄR. Det där som vi underförstått får våra elever att förstå gäller.
Snubblade över en länk You Need to Use Technology the Wrong Way som fick mig att börja fundera. 
För det handlar ju inte bara om hur vi använder verktyg på webben. Det handlar om hur vi över huvudtaget förhåller oss till kunskap, kunskapande och skapande. Följa reglerna eller fritt skapande? Den givna liknelsen är Lego. Bygger du efter beskrivningen eller skapar du eget? Vilket är roligast? Vilket är mest lärorikt? Hur viktigt är det inte att vi som lärare vågar visa att man kan gå utanför läroboken. Att man kan bryta mönster. Att det är OK för en pojke att kyssa en pojke. Ja ni förstår vad jag menar.
Om målet är att skapa fria, självständigt tänkande, kreativa och stolta människor så är det vi skall vara. 
Det duger inte att bara prata om det.

torsdag 28 juni 2012

Skolutveckling är kul och utvecklande.... och kul


Attribution Some rights reserved by Jesslee Cuizon

Semester är skönt och väldigt nyttigt. Reflektion är något som måste få ta tid och som ofta kräver ett visst mått av uttråkning innan det plötsligt bara händer.
Det slog mig här idag att just kombinationen av IT och skola är perfekt. Inte en revolutionär tanke precis. Det har ju många insett. Men jag tänkte på min egen resa. Den som började någon gång tidigt 2000-tal som ett resultat av en omorganisation av IT-driften i kommunen. Detta sammanföll med införandet av den första lärplattformen.
Plötsligt fann jag mig inkastad i ett rum fullt av människor jag aldrig tidigare mött. 
Det här gänget har sedan det första mötet gjort en fantastisk resa. Dels kunskapsmässigt men även statusmässigt. Det som från början sågs som ett lite obskyrt sidouppdrag som knappast någon brydde sig om är idag ett nyckeluppdrag. Skolan rör sig helt enkelt. Den digitala sidan av skolverksamheten växer och blir allt viktigare.
De personer som jag mötte i det där rummet tillhör idag Sveriges elit av IKT-pedagoger. Elit är ett ord som kan uppfattas negativt men här finns inte ett uns av elitism. Det finns en sådan generositet och skaparglädje i det här gänget. Det delas och stöttas. Det ställs upp och det bjuds så man baxnar.  Nätverket växer och når idag långt utanför kommungränsen ja långt utanför landet.
Den kanske märkligaste effekten av det här är att tekniken blir allt mindre viktig. Den försvann ur diskussionen för många år sedan.
Det som vi pratar och pratar om. Det vi brinner för och ständigt funderar över är lärande och pedagogik. 
Så det som började med datorer och lärplattform har utvecklats till psykologi, pedagogik och lärande. Datorerna är möjliggörare men det är de sociala kontakterna och de kreativa processerna som är det som  gör att vi fortfarande tjatar på.
Vilken fantastisk resa. Vilka fantastiska människor. Tack! Ni gör mig rik!

onsdag 20 juni 2012

Dreamhack, skolan och den digitala klyftan


AttributionNoncommercial Some rights reserved by gointernationalgroup.com photo gallery

Besöket på Dreamhack blev lite kortare än planerat efter som en riktigt elak förkylning gjorde sig påmind för en av grabbarna. Dock hann jag med att insupa känslan av att vara på plats på världens största LAN-party.
En av de saker som jag har gått och funderat på är om klyftan mellan ungdomskultur och vuxenkultur har vidgats. Jag menar om jag som trots allt är grymt intresserad av allt som har med datorer och sådant att göra ändå är totalt okunnig om de hjältar/idoler som mina grabbar pratade om i bilen på väg till Dreamhack. Hur är det då för alla andra. Jag kände till en av dem.  PewDiePie 
Hur måste det då inte vara för alla andra?

Jag menar gick det att vara förälder på 60-talet och vara totalt ovetande om att det fanns något som hette Elvis eller Beatles? Tror det knappt.

Vad innebär det här egentligen? Om klyftan växer mellan vuxenkultur och ungdomskultur? Jag har en känsla av att det inte är helt bra. Om vi som lärare skall nå våra elever och kunna relatera till deras verklighet så måste vi ju ha kunskap om deras verklighet. 
Vi riskerar ju annars att i deras ögon framstå som oinsatta och ointresserade. Ungdomstiden handlar väldigt mycket om att distansera sig och skapa en egen identitet. Att på ett sätt skapa avstånd till vuxenvärlden. Men det hindrar inte att det är vuxenvärldens uppgift att minska det avståndet. Att på ett sätt jaga ifatt de unga och visa att vi bryr oss om.

Hur gör vi det i en värld där vi inte ens vet kanalen. När vi inte vet vad vi skall söka på?

Inom idrotten finns det gott om engagerade föräldrar. Som skjutsar till matcher. Hänger vid sidlinjen medan man väntar på att få skjutsa hemåt igen. Här handlar det ofta om ett delat intresse. Man förstår och kan relatera till det ungdomen håller på med. Jättebra!
På Dreamhack var föräldrarna helt klart färre. Vi som ändå tagit oss dit gled storögt runt i en värld där vi inte riktigt kunde tyda tecknen. Vi saknade kunskapen och språket.
Det är för all del ett övergående problem. Spelande unga kommer att bli spelande vuxna som blir spelande föräldrar.

Återstår bara att hoppas att en del av de spelande unga väljer att bli lärare så att även den kunskapen och erfarenheten hittar in i skolans värld. 

Spelkulturen är en otroligt rik och levande kultur som sömlöst flyter i hop med internetkulturen. En bra start in i denna världen kan vara ett besök på Dreamhack. Att ha koll på internet memes kan ju också vara en intressant sak. Det finns en tidslinje med vad som varit hett genom internethistorien. En del av de här grejorna har man ju sugit upp i reklamvärlden och på så sätt gjort dem till en del av vardagskulturen. Som till exempel comhems reklamfilmer. Där man helt enkelt gör egna versioner av internet memes fast med sina egna reklampersoner i huvudrollen.

lördag 16 juni 2012

Dreamhack 2012

Attribution Some rights reserved by possan

Det är stort! Och med stort menar jag gigantiskt. Här pratar vi om runt 20 000 personer som under tre dagar ägnar sig åt LAN, e-sport och TV-spel. Nerdfaktorn är skyhög såklart. Men det som slår mig först av allt är hur lugnt och städat det går till.

Som ett gigantiskt hightech scoutläger ungefär. 

Lika välorganiserat dessutom. Proffsigt på ett sådant där vänligt och omtänksamt sätt fast ändå coolt. Grabbar och tjejer i tröjor med spons från Intel, steelseries eller något annat bolag får beundrande blickar.
I bilen upp har det spekulerats vilka "kändisar" som skulle kunna tänkas dyka upp. Behöver jag säga att jag inte visste vem mer än en enda av dem var...
Engagemanget är hundraprocentigt och jag känner mig plötsligt väldigt gammal. Men jag återkommer med fler funderingar kring hur vi i skolan påverkas av det här.

måndag 11 juni 2012

Slagfältet skolan


AttributionNoncommercial Some rights reserved by morberg

I söndagens Sydsvenskan 2012-06-10 skriver Per T Ohlsson om skolan. Givetvis ut ett problematiserande perspektiv. Skolan är ju i kris heter det.
Förslaget han kommer med är att man skall tillsätta en skolkommission som skall vara "en expertutredning som frilägger problemen och lyfter fram nödvändiga åtgärder även om de råkar vara politiskt obekväma."

Jättebra tycker jag! Per T Ohlsson framför en önskan om att hålla pedagoger utanför processen "För om någon har skadat svensk skola mer än beskäftiga politiker så är det pedagogerna."
Antingen så har han använt orden lite vårdslöst eller så är han helt ute och reser. Jag väljer att tolka det som att han inte varit tydlig nog i resan från tanke till ord. För jag antar att han inte menar lärarna här utan att han med "pedagoger" menar något annat. Jag ser framför mig en grupp av människor som huserar på landets lärarutbildningar eller något sådant. För inte menar väl Per T Ohlsson att alla pedagoger/lärare är dumma i huvudet!?

En kommission som tittar på vad som är nödvändigt att förändra i svensk skola utan att ha politiska skygglappar skulle kunna bli alldeles utmärkt nämligen. 

Jag har här på bloggen tidigare skrivit om vad vi vet om vad som behövs göras för att lyfta svensk skola.
Se t.ex

Bara en liten grej om hur svensk skola kan bli bättre
Nä nu är jag trött på det här! Svensk skoldebatt spårar ur.
Vad är kunskap egentligen?

Fördelen med en kommission skulle kunna vara att man kan se lite mer nyktert på skolan och faktiskt göra det som är rätt inte det som är politiskt rätt. Det är för mig en god tanke. Jag tror att skolan skulle ha mycket att vinna på att man tillsatte en framtidskommission!

Men självklart skall pedagogerna vara med i arbetet. Då menar jag de riktiga pedagogerna. Lärarna!

fredag 8 juni 2012

Det börjar dra ihop sig till flytt


AttributionShare Alike Some rights reserved by Sigfrid Lundberg

Efter nio år i Lunds kommun börjar det dra ihop sig till flytt. Från i höst jobbar jag i Staffanstorps kommun.
Jag skall jobba med Staffanstorps 1-1 satsning. Med fullt fokus på pedagogik och de möjligheter som en dator per elev ger. Ja pedagogik. För det är det som är grejen. Teknik är ganska ointressant. Det är vad man gör med den som är grejen. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av sladdar och elektronik. Även om jag såklart gillar prylar och gadgets. Men ärligt, vem gör inte det?

Det där med pedagogik däremot är jag jätteintresserad av. 

Lärande är spännande. Det handlar om möten. Spännande möten där förändring äger rum. Det är en av de avgörande styrkorna i en dator per elev. Möjligheten till spännande möten med möjlighet till lärande.

Att diskutera har jag alltid gillat. Att diskutera med elever är bland det roligaste som finns. Jag har alltid valt den motsatta åsikten i alla diskussioner. Varit djävulens advokat. Älskat att rida på diskussionernas böljande vågor.

Sammanfattat och samlat ihop och ställt nya frågor. Stämt av vad vi vet och vad vi inte vet. Formulerat nya frågor och sett samtalet växa och ta ny fart.

Internet är (förutom skyltfönster och roliga filmer med söta djur och människor som drattar på ändan) ett gigantiskt samtal. Det är den kanske mest avgörande funktionen med internet.

Alla har rätt att delta.

Alla har rätt att delta! 

Smaka på det.

Skolan har ett gigantiskt demokratiskt ansvar i detta. Det är en utmaning att hänga med i en teknikutvecklig som aldrig verkar avstanna. Men den tänker vi anta och omfamna.

Det är ju bra med visioner har jag hört.

Min vision är att Staffanstorps kommun skall bli den kommun där de unga är bäst i världen på att hantera den värld de skall leva i. Den världen är mångfacetterad och är ibland på nätet. 

Digiteket skall vara en katalysator i det arbetet.

Hejdå Lund och tack för allt.
Hej Staffanstorp! Nu kör vi!!!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...