Den hotade skolan... och vägen framåt

Some rights reserved by HowardLake

Skolan och lärarna känner sig hotade och jagade. Kränkt är ett ord som verkar dyka upp både titt som tätt. Jag tror att det är farligt. Samtidigt är jag övertygad om att det inte är särskilt konstigt.
Skolan har under lång tid hamnat på efterkälken.

Resten av världen har sedan 90-talet varit inne i en period av strukturomvandling beroende på att internet och digitalisering förändrat spelreglerna. Den resan har skolan inte gjort på samma villkor som resten av samhället. 

Det som varit självklart på alla andra arbetsplatser där man arbetar med kunskap (nämligen tillgång till teknik) har varit en lyx som varit få förunnat i skolan värld. När nu kommunerna vaknar och en efter en hoppar på 1-1 tåget så gäller det att inse att detta startar en process som måste få ta tid. Det handlar inte minst om att förändra synen på vad som är lärarens roll. Som lärare är man fortfarande den som kan mest i klassrummet om det ämne man undervisar i. Men man är inte längre den enda källan. Andra källor finns bara ett musklick bort.
Detta kräver nya angreppssätt. Läraren är inte längre den som levererar svaren (förmedlaren). Läraren är istället den som ställer frågorna. Detta är något som vi lärare behöver jobba mycket med. Något vi behöver träna på för att bli mästare i.
Att skapa frågeställningar som är givande och spännande. Som leder till ett kunskapande som leder till att eleverna uppnår de mål som vi vill att de skall nå.
Är detta nytt då?
Nä det är ju inte det..... Redan de gamla grekerna som det ju heter. På wikipedia kan man läsa följande.

Sokrates undervisade på sitt speciella sätt. Han gav inga svar utan ställde ledande frågor till sina elever vilket gjorde att de själva kunde resonera fram sina egna svar.

Kunskap skapas i individen i samspel och samtal med andra.
Svensk skola är bland de bästa i världen. Detta trots, inte tack vare, en skoldebatt och en skolpolitik som enbart verkar handla om mätbarhet och administration.
Skolan söker sin identitet och med hjälp av tillgång till internet och alla de verktyg som följer på den digitala revolutionen så kommer svensk skola att bli ännu bättre.

Men Sveriges lärarkår behöver bli bättre på att använda digitala möjligheter för att visa vad bra saker vi gör. Vi behöver marknadsföra svensk skola. Vi måste ge en motbild till den svartmålning som pågått så länge att vi börjat ta den för sanning. Sveriges lärare behöver se sig själv i spegeln varje morgon och säga till sig själv. Du är bra!
Först då kan vi sluta bli kränkta av de som ifrågasätter eller utmanar. Först då kan vi föra det samtal som är viktigt. Samtalet om vart vi vill att svenska skolan skall ta vägen.

Att starta nytt. Om att skapa förväntningar...

Some rights reserved by axbom

Det är en ganska läskig känsla att kliva in genom en dörr och inte riktigt veta vad som väntar dig. Samtidigt kan man nästan få svindel av alla möjligheter som finns.

Förväntningar är viktiga. Dina egna så väl som andras. 

När det gäller skolan så har det diskuterats en del kring det här. Vilka förväntningar vi har på eleverna är jätteviktigt eftersom det är våra förväntningar som eleverna kommer att uppfylla. Det gäller alltså att ha förväntningar på rätt nivå för att nå bra resultat.

Jag tror att jag och mina kollegor har lyckats skapa stora förväntningar på vad vi i Digiteket skall åstadkomma.
Inte minst genom att figurera i media. Nu vill jag understryka att jag ser på mig själv med ett överseende leende och en stor nypa självdistans. IKT-expert känns väldigt pretentiöst. Men när någon kallar en det så kanske man skall nöja sig med att säga tack :)

Det är en mycket spännande resa vi har inlett. Vart den tar vägen definieras av var målet är och vilka behov vi har för att kunna ta oss dit.

Jag längtar efter att möta verkligheten och försöka börja skapa mig en uppfattning av var på kartan vi är. 

Det är ju en väldig tur att det finns GPS....

Om att bryta mot reglerna....

Some rights reserved by Stewf

Den tysta läroplanen. Det där som vi lär ut utan att medvetet lära ut det. Det där vi ÄR. Det där som vi underförstått får våra elever att förstå gäller.

Snubblade över en länk You Need to Use Technology the Wrong Way som fick mig att börja fundera. 

För det handlar ju inte bara om hur vi använder verktyg på webben. Det handlar om hur vi över huvudtaget förhåller oss till kunskap, kunskapande och skapande. Följa reglerna eller fritt skapande? Den givna liknelsen är Lego. Bygger du efter beskrivningen eller skapar du eget? Vilket är roligast? Vilket är mest lärorikt? Hur viktigt är det inte att vi som lärare vågar visa att man kan gå utanför läroboken. Att man kan bryta mönster. Att det är OK för en pojke att kyssa en pojke. Ja ni förstår vad jag menar.

Om målet är att skapa fria, självständigt tänkande, kreativa och stolta människor så är det vi skall vara. 

Det duger inte att bara prata om det.

Skolutveckling är kul och utvecklande.... och kul

Some rights reserved by Jesslee Cuizon

Semester är skönt och väldigt nyttigt. Reflektion är något som måste få ta tid och som ofta kräver ett visst mått av uttråkning innan det plötsligt bara händer.
Det slog mig här idag att just kombinationen av IT och skola är perfekt. Inte en revolutionär tanke precis. Det har ju många insett. Men jag tänkte på min egen resa. Den som började någon gång tidigt 2000-tal som ett resultat av en omorganisation av IT-driften i kommunen. Detta sammanföll med införandet av den första lärplattformen.

Plötsligt fann jag mig inkastad i ett rum fullt av människor jag aldrig tidigare mött. 

Det här gänget har sedan det första mötet gjort en fantastisk resa. Dels kunskapsmässigt men även statusmässigt. Det som från början sågs som ett lite obskyrt sidouppdrag som knappast någon brydde sig om är idag ett nyckeluppdrag. Skolan rör sig helt enkelt. Den digitala sidan av skolverksamheten växer och blir allt viktigare.
De personer som jag mötte i det där rummet tillhör idag Sveriges elit av IKT-pedagoger. Elit är ett ord som kan uppfattas negativt men här finns inte ett uns av elitism. Det finns en sådan generositet och skaparglädje i det här gänget. Det delas och stöttas. Det ställs upp och det bjuds så man baxnar.  Nätverket växer och når idag långt utanför kommungränsen ja långt utanför landet.
Den kanske märkligaste effekten av det här är att tekniken blir allt mindre viktig. Den försvann ur diskussionen för många år sedan.

Det som vi pratar och pratar om. Det vi brinner för och ständigt funderar över är lärande och pedagogik. 

Så det som började med datorer och lärplattform har utvecklats till psykologi, pedagogik och lärande. Datorerna är möjliggörare men det är de sociala kontakterna och de kreativa processerna som är det som  gör att vi fortfarande tjatar på.
Vilken fantastisk resa. Vilka fantastiska människor. Tack! Ni gör mig rik!

Dreamhack, skolan och den digitala klyftan

Some rights reserved by gointernationalgroup.com photo gallery

Besöket på Dreamhack blev lite kortare än planerat efter som en riktigt elak förkylning gjorde sig påmind för en av grabbarna. Dock hann jag med att insupa känslan av att vara på plats på världens största LAN-party.
En av de saker som jag har gått och funderat på är om klyftan mellan ungdomskultur och vuxenkultur har vidgats. Jag menar om jag som trots allt är grymt intresserad av allt som har med datorer och sådant att göra ändå är totalt okunnig om de hjältar/idoler som mina grabbar pratade om i bilen på väg till Dreamhack. Hur är det då för alla andra. Jag kände till en av dem.  PewDiePie 
Hur måste det då inte vara för alla andra?

Jag menar gick det att vara förälder på 60-talet och vara totalt ovetande om att det fanns något som hette Elvis eller Beatles? Tror det knappt.

Vad innebär det här egentligen? Om klyftan växer mellan vuxenkultur och ungdomskultur? Jag har en känsla av att det inte är helt bra. Om vi som lärare skall nå våra elever och kunna relatera till deras verklighet så måste vi ju ha kunskap om deras verklighet. 
Vi riskerar ju annars att i deras ögon framstå som oinsatta och ointresserade. Ungdomstiden handlar väldigt mycket om att distansera sig och skapa en egen identitet. Att på ett sätt skapa avstånd till vuxenvärlden. Men det hindrar inte att det är vuxenvärldens uppgift att minska det avståndet. Att på ett sätt jaga ifatt de unga och visa att vi bryr oss om.

Hur gör vi det i en värld där vi inte ens vet kanalen. När vi inte vet vad vi skall söka på?

Inom idrotten finns det gott om engagerade föräldrar. Som skjutsar till matcher. Hänger vid sidlinjen medan man väntar på att få skjutsa hemåt igen. Här handlar det ofta om ett delat intresse. Man förstår och kan relatera till det ungdomen håller på med. Jättebra!
På Dreamhack var föräldrarna helt klart färre. Vi som ändå tagit oss dit gled storögt runt i en värld där vi inte riktigt kunde tyda tecknen. Vi saknade kunskapen och språket.
Det är för all del ett övergående problem. Spelande unga kommer att bli spelande vuxna som blir spelande föräldrar.

Återstår bara att hoppas att en del av de spelande unga väljer att bli lärare så att även den kunskapen och erfarenheten hittar in i skolans värld. 

Spelkulturen är en otroligt rik och levande kultur som sömlöst flyter i hop med internetkulturen. En bra start in i denna världen kan vara ett besök på Dreamhack. Att ha koll på internet memes kan ju också vara en intressant sak. Det finns en tidslinje med vad som varit hett genom internethistorien. En del av de här grejorna har man ju sugit upp i reklamvärlden och på så sätt gjort dem till en del av vardagskulturen. Som till exempel comhems reklamfilmer. Där man helt enkelt gör egna versioner av internet memes fast med sina egna reklampersoner i huvudrollen.

Dreamhack 2012

Some rights reserved by possan

Det är stort! Och med stort menar jag gigantiskt. Här pratar vi om runt 20 000 personer som under tre dagar ägnar sig åt LAN, e-sport och TV-spel. Nerdfaktorn är skyhög såklart. Men det som slår mig först av allt är hur lugnt och städat det går till.

Som ett gigantiskt hightech scoutläger ungefär. 

Lika välorganiserat dessutom. Proffsigt på ett sådant där vänligt och omtänksamt sätt fast ändå coolt. Grabbar och tjejer i tröjor med spons från Intel, steelseries eller något annat bolag får beundrande blickar.
I bilen upp har det spekulerats vilka "kändisar" som skulle kunna tänkas dyka upp. Behöver jag säga att jag inte visste vem mer än en enda av dem var...
Engagemanget är hundraprocentigt och jag känner mig plötsligt väldigt gammal. Men jag återkommer med fler funderingar kring hur vi i skolan påverkas av det här.